Texter och föredrag

Lars Holmberg

Sedan början på hösten har intresset för mina föredrag som handlar om kläder och kopplingen mellan stil, makt och ledarskap medfört att jag inte hinner uppdatera min blogg. 


Det känns jättekul och ni är välkomna att höra av er till mig så kan vi prata ihop oss om ett föredrag som passar just er. På min hemsida kan ni kolla in några ämnesförslag och där finns alla kontaktuppgifter: www.larsholmberg.se


Jag söker också fler uppdrag som skribent, så tveka inte att höra av er för en artikel eller annan text. 


Vänligen, Lars

Bakåtblickar

Det har varit 70-tal en stund, fast på många sätt liknar vår samtid snarare 30-talet. Det har jag varit inne på tidigare. Och så läser jag att Joséphine Baker fungerat som inspiration för en modeskapares kollektion. Det är egentligen inte så märkligt. Det är kanske en "naturlig" utveckling av de senaste årens Burlesquemode som på olika sätt svept över världen. Men det har liksom inte riktigt fäst. Det är fortfarande en subkultur trots Hollywoods vilja att exploatera stilen genom filmen med samma namn.

Det som är Burlesguens bekymmer skulle kunna vara avsaknaden av en stilikon. Nu tänker du Dita von Teese, men hon är liksom en kopia på ett original som inte funnits. Hon är, paradoxalt nog, allt för samtida. Baker har däremot flera helt unika iscensättningar som kan förfinas och kopplas samman med samtida symboler. Jag kan tänka mig att hennes frisyr kommer att bli allt vanligare i modemagasinen, kanske också hennes speciella nakenhet. Men kanske mest hennes obestämbarhet. Vem var hon, vilka gränser utmanade hon? Kan hennes nakenhet göras samtida?

Om 30-talet kommer att bli än mer vanligt så kommer Baker att bli en del av vår framtid. Jag bara känner på mig att det kommer. Så nu sticker jag ut hakan och säger att Baker är det nya svarta. I dubbel mening, och att hennes mystiska stil kommer att ta över allt mer. Vi får väl se om jag har någon känsla för vad som komma skall.

Klädda tankar

När jag bläddrade på nätet hittade jag den här bilden på några, vad jag uppfattar som forskare, ingenjörer eller konstruktörer av något slag.

De har en rätt avslappnad attityd. Man får intrycket av att något viktigt håller på att hända. Ett de närmar sig ett viktigt beslut, kanske är det den sista putsningen inför en stor presentation. Den som leder diskussionen har en viss pondus. Han står upp och tycks tala med yviga gester. De andra lyssnar, men deras avslappnade hållning avslöjar att de förväntas delta, att det är ett öppet och kreativt samtal.

Det som slår mig är att alla har kostym. Två bär fluga. Frisyrerna är noga kammade och jag är rätt säker på att skjortkragarna och skorna är skinande blanka. Jag undrar hur rummet och samtalet påverkas av att alla är klädda på ett stiligt sätt. De har liksom uniform, ett slags arbetskläder som vi alla vet skapar litet bättre hållning, litet större stolthet och kanske - jag säger kanske - skärper tanken.

Den som rör sig i universitetsmiljöer vet att stil är minst sagt frånvarande. Den kostym- eller dräktklädde lektorn är ersatt av en slapp stil - om ens stil - som skall signalera att man inte bryr sig om världsliga saker som trender. Det ser inge mycket bättre ut på reklambyråer eller för den delen bank- eller finansvärlden. Det finns inte mycket som minner om stil. Det är snarast ett uppvisande av varumärken, vilket skapar osäkerhet snarare än tvärt om.

Jag skulle vilja veta mer om klädernas koppling till kreativitet. Var kan jag läsa om sådant?

Ps. På tal om ämnet läste jag en intressant blogg som påstod att en feberattack avvärjts genom att bloggaren helt enkelt klädde upp sig som en slags protest mot viruset. Och det fungerade. Möjligen placebo, men spelar det roll?

Äkta/kopia

När Gabrielle gjorde comeback 1953-54 kom fotografen och tecknaren Cecil Beaton till Rue Cambon för att ser hur hon jobbade. När han frågade om han fick ta några bilder så svarade hon att det inte var några problem. Han blev överraskad eftersom modeskapare normalt håller sin kollektion hemlig inför visningen. Men Gabrielle var aldrig hemlig. Hon såg tvärt om kopiering som den bästa formen av marknadsföring. Hon var övertygad om att skillnaden mellan en äkta Chanel och en kopia skulle synas på långt håll.

Stämmer det idag? Jo, visst ser man skillnad på äkta och kopia, men inte på långt håll. Och ibland inte alls. Orsaken handlar till stor del om att skillnaden minskat eller helt försvunnit.

När Gabrielle skapade sina unika plagg på Rue Cambon så förhandlade hon med konfektions- eller ready-to-wear industrin på sjunde avenyn i New York. Där skulle de sy upp varianter av hennes original.  Hennes Haute Couture var original och ready-to-wear kopian eller varianten. Skillnaden mellan dagens och Gabrielles mode är att det numera är ready-to-wear som gäller helt och hållet. De flesta märken som vi handlar har bara en linje och då blir det svårare att upprätthålla skillnaden mellan en äkta och en variant. Frågan är om man alls kan tala om en äkta vara när kopian tillverkas i samma eller en fabrik hundra meter bort.

Det som hänt är inte att kopiatörerna blivit bättre. Nej, det är nog en villfarelse. Det är snarast så att de märken som ge sken av lyx och hantverk övergått till att bara syssla med konfektion. Och i princip de flesta kläder vi möter när vi kommer in i klädbutikerna, oavsett märke, tillverkas på samma ställen runt om i Asien.

Därmed blir det viktigare att dölja hur kläderna tillverkas. Ingen vill väl släppa in Cecil Beatons samtida motsvarighet för att filma hur unga flickor sitter framför symaskiner hela dagarna. Det är skillnaden mellan äkta och kopia.

Utvecklingslinjer

Om vi leker med tanken att det fanns tidsmaskiner och att vi hämtar en riktigt snygg kille från 1400-talet och placerar honom mitt i Europa 1900 skulle han sannolikt tappa hakan. Städerna skulle var otroligt mycket större än han upplevt. Det fanns järnvägar och industrialismen hade gjort enorma avtryck i landskapet.

Om vi kliver in i maskiner och trycker på en knapp där det står 1950 skulle han häpna över allt som hänt. Flygmaskiner, telefoner, elektricitet, bilar, biografer, radio, tv och modet. Oj! Skillnaden mellan hur framförallt kvinnor klädde sig mellan 1900 och 1950 var minst sagt häpnadsväckande. In i maskinen igen. Vi knappar in 2011 och maskinen hostar till.

När vi kliver ut så är det mycket vi känner igen. Flygplanen är litet större, telefonerna mindre och man kan bära dem med sig. Televisionen är litet plattare och det är fler kanaler men ungefär samma format. Bilarna är snabbare, men lika dyra och fortfarande har de samma motor som hundra år tidigare. Han är inte så imponerad. Andra saker chockar honom. Tågen som var så fantastiska i början av 1900-talet står stilla. Det är fortfarande kol och olja som gäller för att värma hus och den demokrati som människor var villiga att dö för hundra år innan röstar människor bort utan att blinka. Mest förvånad är han över att alla jobbar så mycket mer nu än tidigare. Ingen verkar ha tid att umgås.

Och så tittar vi på modet. Jaha, det är visserligen litet fler stilar, men inte så annorlunda i jämförelse med 50-talet konstaterar han. Vissa ser till och med ut som de fastnat i samma årtionde. Vår tidsresenär som numera känner till hela 1900-talets modehistoria är ganska besviken. Han trodde nog att det skulle vara litet nytt! Han konstaterar att kvinnor var friare på 20-talet. Vad är det som har hänt frågar han. Det känns som att historien går bakåt. Och när vi tittar i ett modemagasin så läser vi att samtidens mode hämtar inspiration från Ballet Russes och 1970-talet. När jag pekar på texter som beskriver samtida modekapare som genier så skakar han på huvudet och säger att de inte gjort epok. "Vadå geni! Det är ju bara varianter på tidigare moden", säger han sorgset.

Han tittar konstigt på mig och frågar. "Vad har ni gjort med framtiden?"

Jag vet inte säger jag. "Den verkar vara död!"

Mode för kvinnor av män

Härom dagen läste jag en spännande analys av skillnaden mellan modeskaparna före och efter II:a världskriget.

Från 1920 fram till 45 dominerades det parisiska modet av Chanel, Vionnet, Lanvin och Schiaparelli. Alla kvinnor. Okej, det fanns män, men de spelade i division II när det gäller framgång.

1947 när Diors New Look slog igenom på en eftermiddag följdes han av Givenchy, Balmain och Cardin. Alla män!

Analysen nämner en signifikant skillnad mellan dessa modeskapare, eller två skillnader. Det ena handlar om att de inte själva tvingades bära de plagg som skapades. Jag håller med om att sannolikheten för en klänning med 40 meter tyg är mindre trolig om man(!) skall bära den själv. Den andra iakttagelsen - och den riktigt intressanta - är att Chanel, Vionnet, Lanvin och Schiaparelli skapade sina kläder direkt på en modell eller mannekin. Nja, säger den som kan sin modehistoria. Schiaparelli sydde inte alls, och det är riktigt, men hon skapade inte heller med penna på det sätt som gällde för Dior, Givenchy, Balmain eller Cardin.

Pennan gjorde dem friare i sitt uttryck. De behövde inte ta hänsyn till tyget på samma sätt som förkrigstidens modeskapare. Till det kommer också en rad nya material.

Det är inte helt ovanligt att man hör dravel om att alla modeskapare är homosexuella och hatar kvinnor; att det skulle vara orsaken till höga klackar och en återgång till korsetter eller krinoliner. Men kanske är det skillnaden mellan pennan och att skapa direkt på modellen som är den verkliga skillnaden snarare än vilket kön man gillar att spetsa tungan mot.

En spännande tanke i alla fall. Kan det ligga något i analysen? Shit vad kul det skulle vara att göra en empirisk jämförelse mellan de två olika sätten att skapa. Varsågod, en artikel, en uppsats eller varför inte en avhandling för en modevetare eller designstuderade.

Mademoiselle Chanel -ett föredrag

Gabrielle har fängslat mig under många år. Jag kommer ihåg första gången jag läste om henne och hennes karriär som student i Uppsala. När jag undervisade om organisationer och ledarskap, om kommunikation och trendanalys så tänkte jag många gånger på henne och hur spännande det skulle vara att gifta samman hennes liv, karriär och ett föredrag om organisationer och ledarskap.

Och nu har jag skissat upp ett sådant föredrag. Och det känns jättespännande att försiktigt gå ut och berätta om det för mina kontakter i föredragsbranschen. Men vad kan Gabrielle Chanel säga oss om dagens ledarskap?

En hel del visar det sig. Maison Chanel var snarast före sin tid. Paris Haute Couture var globalt långt innan ordet ens fanns. Det handlade om att sälja saker som ingen egentligen behöver, alltså skapa ett behov. Föränderlighet var redan då det normala tillståndet tillsammans med mördande konkurrens och ett extremt behov av massmedia. Det låter som vilket samtida företag som helst. Men när Gabrielle och hennes konkurrenter började fanns inga förlagor. Det fick uppfinna sig själva och därmed var deras kreativitet satt på prov hela tiden.

Det finns mängder av spännande länkar mellan hur Gabrielle arbetade med sitt modehus och samtida ledarskapsstrategier, både lyckade och mindre lyckade. Det blir särskilt tydligt när man anlägger ett historiskt perspektiv på ledarskap - vilket sällan eller aldrig görs i vanliga fall.

Hur rekryterade Gabrielle sina medarbetare? Hur arbetade hon med sin egen bild som ledare? Hur lanserade hon No 5? Tre av säkert tjugotalet frågor som kan problematiseras och analyseras för att översättas till samtida företags och företagsledares strategier.

Åter till biografierna...

Gallianos försvar

Liksom många andra har jag förundrats över modefältets försvar av John Gallianos uttalanden. Och lika obegripliga som hans antisemitism kan vara är de analyser av personen John Galliano som syftar till att förklara och försvara - i vissa fall till och med bagatellisera - rasism.

Den fråga som ingen verkar ställa sig är varför han sitter och vräker ur sig idiotiska kommentarer på fyllan. Ryggmärgsmässigt rycker skribenter ut för att släcka de eventuellt bränder han ställt till med. Och efter en tid blir förvaret av Galliano minst lika, eller kanske ännu mer intressant.

Bekymret är att en analys av det slag som krävs är illa anpassat för en blogg. Men enkelt kan man säga att modefältet lider av ett slags genikrav. Geniet är myten om den geniale modeskaparen som kan göra något nästan övermänskligt, som kan skapa något nytt, en kreativ superstjärna. Och såväl fältet som varje enskilt modemärke behöver denna hjälte för att fylla plaggen - för det är faktiskt tyg och inget annat - som genom att geniets hand likt en trollkarl rör vid det blir något annat.

Geniets status är särskilt hög i Frankrike. Här är den känsliga, nästan bräcklige och ofta sjuke mannen den som förkroppsligar geniet. Han finns inom flera fältet. Konstens, litteraturens och inte minst modets. Det är lätt att räkna upp ett antal författare och konstnärer som kvalificerar sig (historiska som i samtiden). Modets fält har sin beskärda del. Dior som knappt vågade gå ur sin bil av rädsla för såväl sin egen personal som kunder. Neurotiker + kan man säga. Men den som mer än andra förkroppsligade myten var Yves Saint Laurent som genom sin alkoholism och sitt drogmissbruk, klena kropp och ständiga behov av hjälp blev än mer populär när han med plufsigt ansikte talade ut om sitt missbruk i televisionen.

Jag skulle behöva många fler rader här, men Gallianos försvar kan förklaras med att han sedan tidigare ingår i genidiskursen. Att hans kläder inte är så där fasligt kreativa som görs gällande försvinner gärna med några exempel från en lång karriär. Han är måhända en habil modeskapare, men jämfört med Chanel, Schiaparelli, Kawamura, Dior YSL eller Lanvin är det inte så fantastiskt. Det genialiska hos hon om består snarare i att leva upp till myten om geniet snarare än att vare ett.

Och det är kanske just genom att gå upp i rollen som geniet postulerar som han gick för långt, eller tappade sig helt. Det gör dock att annars hyfsat sansade människor tappar allt omdöme och jag är säker på att några kommer att skämmas om de råkar läsa sina egna analyser om något eller några år.

Det kommer nya genier. Myten finns där och fylls hela tiden på av nya människor. Geniet behövs som en del av fältet. Nu föll genitet/hjälten och då utsätts fältet för tryck. Då blir det ryggmärgsmässigt försvar. Men när en ny hjälte kliver in så kommer beskrivningarna av Galliano nyanseras. Och han kan göra comeback. Vem vet, han kanske ersätter Karl hos Chanel.

Vårtecken

Igår var det litet varmare. Solen var framme på ett sätt så att snön smälte bort en liten stund. Och då kom vårtecknen fram.

Jag spenderar rätt mycket tid i Oslo numera. Och här gäller kängor vintern lång.

Om någon uppfattar en svensk stad som opologad har någon inte varit här. Snövallarna finns längs alla gator och man tvingas hjälpa stackars bilförare att komma ur sin fickparkering dagligen. Det är dåligt med sand så allt annat än kängor är bara att glömma.

Kängor och höga stövlar gör i sin tur att kläderna begränsas. Det är rätt svårt att kombinera kängor med ett par snygga byxor. Ni som försökt har alla drabbats av snöångest. Det som hände igår var liksom en effekt av att kängorna tvingats på fötterna sedan i oktober. Det klapprade och svajade över hela stadsdelen där jag bor. Våren är här kändes det som alla ville skrika ut med sina höga klackar.

Det som slagit mig under senare år är just det faktum att så mycket snö ligger kvar på städernas trottoarer.  För nu är snöröjningen utlagd på entreprenad och snön kommer inte att tas bort. Det är liksom ett empiriskt faktum. Då borde ju varje ansvarsfull butiksinnehavare se till att det inte är livsfarligt att besöka deras butik genom att skotta undan, hacka bort is och kanske sanda. Den som verkligen vill visa sig på styva linan kan ju lägga ut litet granris för att visa att man bryr sig och inte minst minska sitt eget arbete med att ta bort alla snö som kunderna drar in med typ hälften. Men det är det sällan man ser.

När jag var liten så var jag utomlands många gånger och låga tider. Det jag kommer ihåg från England var alla butiksinehavare som sopade trottoaren framför sin butik varje morgon. I Mexico så skurades alltid samma plats. Det tog inte mer än två tre minuter. Sedan satte man gärna ut en blomma eller liknande för att hälsa välkommen.

Men liknande saker ser jag sällan i Stockholm, och aldrig i Oslo. Det är som att butiken börjar innanför dörren, vilket är konstigt efter som man alltid skyltar för att locka in kunder. Men den plats kunderna står på för att se in i butiken ligger utanför ansvarsområdet. Sedan några år har jag allt svårare att gå in på butiker och krogar som har skitiga trottoarer. Det säger något om hur mycket man bryr sig. Ligger det ett par hundra fimpar på trottoaren framför en krog så kan man ge sig fasen på att toaletten är snuskig och köket ... jag, ni fattar. Jag kanske tänker samma sak när det gäller kläder. Snö och skitig trottoar, kanske en mindre kul inställning till kunderna, mindre känsla för var man köper in plaggen och så vidare.

Jaha, här började ett inägg med ett par höga klackar och slutade med skitiga trottoarer. Men så är det ju när man börjar dra i en tråd. Plötsligt så sitter man med ett helt nystan i famnen (vad nu det betyder?) och jag tänker ofta att jag saknar just det där. Att bara sitta och spåna om mode, om trottoarer, om allt möjligt.  Det blir ju inte så mycket av den varan när man är ny i en stad. Och som pappaledig i en stad där pappor inte är pappalediga så är man utlämnad till väldigt mycket egen tid. Och jag saknar någon att samtala med.

John Galliano

Paul Iribe för Poiret

Det har sagts mycket om John Galliano den senaste tiden, men samtidigt inte mycket alls. Det handlar nästan uteslutande om personen Galliano och inget om den miljö som format honom. Det är väl den klassiska skillnaden mellan ett strukturellt, eller om man så vill sociologiskt, perspektiv och ett individuellt. Perspektiven ställer olika frågor och ger olika svar.

Om man tittar på Paris och modefältet ur ett strukturellt/historiskt perspektiv så finner man intressanta paralleller mellan Johns uttalanden och 30-talets antisemitiska våg. Likheterna finns till och med i kläderna.

Till att börja med kan vi identifiera en hel del strukturella/ekonomiska/politiska likheter mellan 30-talet och samtiden. Då liksom nu präglas vi av en ekonomisk kris. Då var det finanskrisen i New York och samma sak nu. 30-talet präglades samtidigt av 1:a världskrigets efterdyningar och de enorma skillnader i rikedom som blev tydligt när de sämst ställda knappt hade mat för dagen samtidigt som århundradets maskerad gick av stapeln i Paris. De sociala spänningarna ledde fram till otaliga strejker och såväl arbetsförhållanden som andra saker förbättrades. Det var alltså startskottet på de välfärdssamhälle som skulle komma att byggas upp i Europa.

Förändringarna skapade en rädsla bland de besuttna klasserna som gav uttryck för kommunistskräck, antisemitism och en tilltagande nationalism. Det var tydligt i Sverige, i Frankrike och kanske allra tydligast i Tyskland där vågen av nationalism förde Adolf Hitler till makten.

Det var stora skillnader i inkomst mellan olika grupper. Det var social oro och ekonomisk kris. Det känns som att 30-talet är rätt lik vår egen samtid, men nu är det omvända världen. Istället för att vi upptäcker skillnader mellan olika grupper så skapas de. Välfärdsstaten monteras ner, löner och bonusar för den nya klass som ersatt den kulturella överklassen är för de flesta svår att förstå. Fackets roll minskar istället för att öka och nationalismen och högervindar börjar blåsa allt starkare. I Sverige ser vi det genom SD och att vi utvisar romer som spelar på gatan som "tiggare" tillsammans med den tilltagande politiska apatin.

Hur ser vi sambandet i modet? 30-talets mode präglades till stor del av en tilltagande elegans (Chanel) och samtidigt gränsöverskridande (Schiaparelli). Vi ser en idag en trend som pekar på mer skräddat och samtidigt gränsöverskridande. Kanske kan Pret-a-portermodet stå för det mer eleganta och Haute Couturen med McQueen (för att ta upp en annan modeskapare som dukade under för den tilltagande pressen) och inte minst Galliano för det galna. (Jag kan inte låta bli att läsa in Lady Gaga som ett uttryck för en slags protest mot det elegantare. Hon är bara möjlig i förhållande till det).

Men Houte Couturen är definitivt utsatt för den nya tidens tryck i form av neddragningar och ett allt snabbare tempo. Kreativietsnivån går allmänt ner och gamla moden återskapas. Ett nästan ironiskt samband är att Galliano inför den här säsongen tittade tillbaka på den ryska baletten för inspiration. Samma balett som inspirerade Poiret och dokumenterades av Paul Iribe, samma man som genom Le Témoin gav uttryck för nationalism, antisemitism och judehat. Det var just hans teckningar som Galliano tittade på inför den visning som kanske var hans sista.

Det är alltså inte en ambition att ursäkta John Galliano som jag skriver den här jämförelsen. Det handlar snarast om att vi kan förstå Johns "jag älskar Hitler" som ett yttryck för något större. Och det är det större som vi måste jobba med. Nu döljer märkliga analyser av hans rasism som ett uttryck för alkoholism och annat individuellt. Modet är samtidens spegel och Johns antisemitiska uttalanden säger något om den tid och det fält han lever i.

Modebilden

Igår var jag inne på att modefotografiet eller kanske dokumentationen av mode från illustration till HD blivit litet fyrkantigare. Det är ju egentligen litet konstigt kan man tycka, inte minst eftersom vår värld blivit allt mer bildmässig. Med det menar jag att en dagstidning innehåller betydligt mer bild är text, televisionen har tagit marknadsandelar från radio och bokläsande. Nätet som vi befinner oss på nu är ju också en central del av våra liv, ett liv som till stor del består av bilder och filmer.

Modetidskifter har gått långt, kanske längst. Ett exempel på långtgående bildförmedling är senaste Rodeo Magasin. Jag har läst, eller bläddrat, och kommer med ett längre utlåtande senare. Men det är mycket bild i förhållande till text.

Om det nu är så att bilden dominerar kan man tycka - och kvinna också - att den skulle vara litet mer spektakulär är vad som är fallet. Det är ytterst ovanligt att någon upprörs över en bild. Eller imponeras! Mikael Janssons bilder med Daria Werbowy i Interview 2010 är ett av de få bildserier som diskuterats över huvud taget. Och den diskussionen var ganska kort.

Slutsatsen är att modebilden är rätt så slät. Och då kan man fråga sig hur det kommer sig?

Ett svar är redaktörernas oro för att uppröra annonsörer. Det är en tradition som går tillbaka till Vogues skapare Condé Nast som inte tvekade att sparka såväl fotografer som skribenter som skrev på ett sätt som kunde uppröra tidskriftens finansiärer. Och jag vill påstå att det är en av den tidningens allra starkaste traditioner. Och det är också en av orsakerna till att den känns rätt så inaktuell. Det är som att Vogue har blivit litet övermättad och tung, inte alls en källa till framtidsspaning. Men den håller nog ett par år till.

Men det är nog inte hela sanningen. För det finns otaliga bilddrivna bloggar och andra ställen där det är möjligt att visa spännande modebilder. Men de finns inte där heller. Det handlar om något djupare. Det känns som att modebildens vara är en effekt av att hela fältet liksom stannat av. Det finns ingen framåtrörelse vare sig när det gäller kläderna eller hur de framställs (och det gäller visningar, foto, dokumentation eller rapportering). Det står still känns det som.

Modet som alltid speglat och speglar samhällsförändring kanske är ett mått på hur en nyliberal ekonomi urvattnar det kulturella uttrycket. Vi bevittnar hur hela världen håller på att rusta ner, krympa och sälja ut gemensamma samhällsfunktioner. Det finns liksom inte en vital framtidsdiskussion, vare sig när det gäller politik, konst, vetenskap eller mode. Modet tittar mest bakåt och återskapar såväl gamla modemärken, modestilar och unkna ideologier snarare än ett titta framåt. Är det en spegling av ett samtida samhälle?

Och i sådana fall, är modebilden en bild av samtiden?

Modefotografiet

Jag har funderat en del på hur modet dokumenteras. Till en början genom illustratörens kvicka penna. Sedan genom fotografiet och numera en liten HD-kamera som statiskt matar bilder till en hemsida.

 I det första fallet handlade det väldigt mycket om illustratörens skicklighet. Det gällde att vara snabb för att få med alla detaljer, men samtidigt fånga proportioner, rörelsen hos plagget och förmedla en slags stämning.

Fotografiet blev snabbt ett sätt att fånga in plagget i en slags magisk miljö. Nu kunde plagget iscensättas på ett sätt som var svårt för illustratören. Och modefotografiet blev en konst i sig.

Med internet (där modebranschen var ganska sega i starten skulle jag vilja påstå) har dokumentationen av modeplaggen blivit ovanligt statiskt. Bandet rullar, men inte mycket mer än så. Estetiken är hämtad från illustrationen snarare än fotografiet. Men den skicklighet som präglar en god illustratör saknas. Stämningen går ofta förlorad. Inga klipp, inget som fångar publiken blickar eller vad som händer med plaggen när de rör sig, hur de faller eller beter sig när man nyper litet i dem.

Mediet utvecklar inte framställningen av kläderna. Och det är ju egentligen märkligt.

Tillbaka till modefotografiet. Det jag uppfattar som en trend efter att ha bevistat ett antal modefotografiska utställningar under året har lämnat mig med känslan att många modefotografer snarast jobbar om porträttfotografer än modedito. Det är ett väldigt fokus på modellen och kanske på omgivningen. Vare sig det är Vogue eller reklam för ett par jeans så är vissa bilder hårt koncentrerade på människorna i bilderna. Modemänniskor som är trendkänsligast av alla fastnar ju lätt i att göra exakt som alla andra. Och nu kopierar man hejdlöst. Och det blir ju trist.

Jag skulle vilja att fokus var på kläderna. Och då kanske inte ens en modell är nödvändig.

Det skulle vara roligt att göra den gamla INTE-övningen för ett modereportage. Tänk såhär: vad måste finnas på ett modereportage? Nämn mist fem saker.... när du är klar så tänk att du skall genomföra reportaget utan dessa fem saker. Är dina: 1. modell, kläder, kamera, assistent, fotograf så blir det en utmaning. Du kanske kan göra en happening, eller återgå till att illustrera, lägga ut bilderna på nätet. Eller använda dig av vanliga människor, andra saker än kläder för att skyla kroppen, jobba med långtidsarbetslösa och se till att du visar kläderna genom att bara gå genom stan. Ja, det går att göra en massa tankeexperiment. Grejen är att det inte verkar göras när det är dags för ett modereportage. Då finns det en modell, och den modellen är ganska trist.

Kom igen, jag vill se nytt!!!

Excentriskt mode - Hugh Richard Arthur Grosvenor

Hertigen av Westminister eller Hugh Richard Arthur Grosvenor är en av modevärldens sköna excentriker.  Snubben var så rik att ingen - allra minst han själv - visste hur mycket pengar han förfogade över. Han ägde lustjakter som låg för ankar på Rivieran, hus i London, förfogade över Eaton Hall, ett gods i Skottland, ett jaktslott i Los Landes och ett Château i Dauville.

Han såg det som sin skyldighet att ha på centralvärmen och elda i spisarna året runt som en solidaritetshandling mot engelska kolgruvearbetare. Han hällde billig konjak i dyra märkens flaskor och njöt av att se sina gäster sucka och säga att de skulle känna igen sorten med förbundna ögon. Extremt lätt uttråkad. Ville inte gärna stanna mer än ett par veckor på samma ställa och trivdes kanske allra bäst på Fying Cloud eller Cutty Sark.

Bendor som han kallades av vänner (eller Benny av nära vänner som Winston Churchill) gick med blankputsade skor med hål i sulorna och hans betjänt strök hans skosnören varannan dag. För att kunna dansa utan ansträngning så använde han bara begagnade strumpor och ny fick ligga i blöt i flera dagar innan han använde dem.

För att kunna klä sig annorlunda måste man känna till reglerna. De är som en del av kroppen. Så var det för Bendor som genom sin uppväxt införlivat de normer som krävs för att kunna skita i allt. På ett sätt som är helt befriat från ängslighet. Han gjorde som han ville. Och kanske är det just den attityden som saknas på modescenen idag.

Kanske hjälpte det till att modet gick litet saktare om ni förstår vad jag är ute efter. När det svänger litet mindre så kan man samtidigt lära sig att förändra det man har, förfina sin stil i stället för att hela tiden snegla över axeln för att leta efter det senaste. Det är ju ett hopplöst företag eftersom när en trend är en trend är det per definition redan över.

Om det nu är så att vi går mot mer kvalitet och kanske till och med litet mer hemsytt och medvetet mode kommer det sannolikt att leda till att vi kommer att få se mer spännande kläder. Spontant låter det kanske bakvänt. Men tänk efter. Ju är vi kanske på höjden av det föränderliga modet. Det är nytt varje vecka känns det som, men det är knappt någon variation. Alla är lika som en konsekvens av att vara med på de senaste. Men om trenderna blir längre så kan vi istället kombinera, fixa till och utveckla vår helt egna stil: Bendor style.

Och.... Karl Lagerfeld, som trots korkade uttalanden om Galliano är en av de mest trendkänsliga av dem alla har tittat på hertigen av Westminster för inspiration.

Bendor tillsammans med Gabrielle Chanel