Svenskt näringsliv och mode är inget man kopplar samman utan ansträngning. Det är inte bara så att svenska chefer klär sig illa eller i alla fall ointressant, det finns knappt någon länk alls. Hur kommer det sig?
Enklast kan man förklara ickekopplingen som orsakad av ekonomiskt incitament, eller frånvaron av sådana. Det ger helt enkelt inga pengar tillbaka att sponsra en modeskapare tänker man (med betoning på man). Pengar tillbaka tycks mätas i synlig logotyp. Därmed blir det lättare att förstå hur idrottare och idrottsanläggningar kan kletas mer med mer eller mindre klonade logotyper. Det syns! Att idrotten också handlar mycket om mobbing, om alkohol, våld, utslagning och fusk tycks vara oproblematiskt och det kan man fundera över.
Det händer också att idrottare tvingas ställa upp på att umgås med dem som betalar deras uppehälle. Det sker genom galor eller som i fallet med golf att stjärnorna tvingas spela ett varv med kändisar och näringslivstoppar i samband med tävling.
Men vilket utbyte har näringslivet av idrotten och idrottarna? Jag är inte säker på att någon vet. Alla gör det alltså måste nog vi också gör det verkar vara det motto som gäller. Okej, jag är mycket tvivelaktigt inställd till idrott, nationalism, elitisering i unga år och de baksidor som idrotten aldrig får stå till svars för. En påverkan står i alla fall klar. Efter år av umgänge med personer som gått över isar och klättrat i berg så gör VD:arna samma sak. Känner du en VD som sysslar med någon form av extrem övning typ att gå upp för ett berg eller liknande så är du inte ensam. Det är det männen gör numera.
Det jag är ute efter är att näringslivet är mest intresserad av sådan kultur som är lätt. Opera (komplicerad i sig men lätt att koppla med högre kultur) kan du hitta en och annat VD som kan bekosta. Konst kan sponsras om den är legitimerad av andra. Moderna och Nationalmuseum kan få en summa pengar som motsvarar en kortsida reklam på en allsvensk fotbollsmatch om de gör sådant som inte är för komplicerat.
Kanske är det därför fotografiet är så populärt. Det är ju enkelt att fatta. Ett foto på en vas är ett foto på en vas. Konst är annars något man har hemma för att imponera. Och det är idel kända konstnärer. Grindslanten byter ägare bland ett par olika män i svenska toppen. Du kan ju slå upp den på nätet. Det är inte så svårt att förstå varför motivet lockar. Det är nästan parodiskt.
Grejen är att idrotten och den igenkännliga konsten inte utmanar. Det händer inget. Och det är kreativitetsdödande. Det är ju när regelverk krockar, när föreställningar utmanas, när det invanda ställs på ända som nya tankar kan skapas. Och det skulle kunna hända om näringslivet jobbade med kreativa personer. För ingen som kan något om kreativitet kan kalla idrotten för kreativ. Det är inte heller den konst som jag refererade till ovan.
När Gabrielle Chanel skapade sina mest spännande och banbrytande kläder var det när hon mötte nya människor och nya sammanhang. Hon omgav sig hela tiden med människor som inte hade samma bakgrund som henns själv, som inte sysslade med samma saker som henne. Poeter, målare, högadel, yngre och äldre. En fest hemma hos henne var ett kaos av social bakgrund och yrkeskarrärer. Och det hände saker.
Samma sak skulle kunna hända i svenskt näringsliv. Sponsring av kreativa personer skulle kunna medföra ett samarbete. I utbyte för att en modeskapare får jobba med sina projekt åtar sig hon (för det är ofta hon) att granska olika projekt med öppna ögon. Hon kan fungera som kreativ konsult och med sina kontakter sammankalla spännande människor som jag genomlysa en markandsföringsplan, en strategiskt beslut eller framtidsfrågor. Det skulle kunna leda till fantastiska beslut. Och som en del av sponsringen kan modeskaparna fungera som rådgivare för klädinköp. För det skulle behövas. Det skulle verkligen kunna leda till något nytt.
