Modeologi

Texter och föredrag

2011-10-03T17:58:00.003+02:00

Lars Holmberg

Sedan början på hösten har intresset för mina föredrag som handlar om kläder och kopplingen mellan stil, makt och ledarskap medfört att jag inte hinner uppdatera min blogg.

Det känns jättekul och ni är välkomna att höra av er till mig så kan vi prata ihop oss om ett föredrag som passar just er. På min hemsida kan ni kolla in några ämnesförslag och där finns alla kontaktuppgifter: www.larsholmberg.se

Jag söker också fler uppdrag som skribent, så tveka inte att höra av er för en artikel eller annan text.

Vänligen, Lars

Bakåtblickar

2011-03-18T15:29:00.000+01:00

Det har varit 70-tal en stund, fast på många sätt liknar vår samtid snarare 30-talet. Det har jag varit inne på tidigare. Och så läser jag att Joséphine Baker fungerat som inspiration för en modeskapares kollektion. Det är egentligen inte så märkligt. Det är kanske en "naturlig" utveckling av de senaste årens Burlesquemode som på olika sätt svept över världen. Men det har liksom inte riktigt fäst. Det är fortfarande en subkultur trots Hollywoods vilja att exploatera stilen genom filmen med samma namn.

Det som är Burlesguens bekymmer skulle kunna vara avsaknaden av en stilikon. Nu tänker du Dita von Teese, men hon är liksom en kopia på ett original som inte funnits. Hon är, paradoxalt nog, allt för samtida. Baker har däremot flera helt unika iscensättningar som kan förfinas och kopplas samman med samtida symboler. Jag kan tänka mig att hennes frisyr kommer att bli allt vanligare i modemagasinen, kanske också hennes speciella nakenhet. Men kanske mest hennes obestämbarhet. Vem var hon, vilka gränser utmanade hon? Kan hennes nakenhet göras samtida?

Om 30-talet kommer att bli än mer vanligt så kommer Baker att bli en del av vår framtid. Jag bara känner på mig att det kommer. Så nu sticker jag ut hakan och säger att Baker är det nya svarta. I dubbel mening, och att hennes mystiska stil kommer att ta över allt mer. Vi får väl se om jag har någon känsla för vad som komma skall.

Klädda tankar

2011-03-16T09:18:00.000+01:00

När jag bläddrade på nätet hittade jag den här bilden på några, vad jag uppfattar som forskare, ingenjörer eller konstruktörer av något slag.

De har en rätt avslappnad attityd. Man får intrycket av att något viktigt håller på att hända. Ett de närmar sig ett viktigt beslut, kanske är det den sista putsningen inför en stor presentation. Den som leder diskussionen har en viss pondus. Han står upp och tycks tala med yviga gester. De andra lyssnar, men deras avslappnade hållning avslöjar att de förväntas delta, att det är ett öppet och kreativt samtal.

Det som slår mig är att alla har kostym. Två bär fluga. Frisyrerna är noga kammade och jag är rätt säker på att skjortkragarna och skorna är skinande blanka. Jag undrar hur rummet och samtalet påverkas av att alla är klädda på ett stiligt sätt. De har liksom uniform, ett slags arbetskläder som vi alla vet skapar litet bättre hållning, litet större stolthet och kanske - jag säger kanske - skärper tanken.

Den som rör sig i universitetsmiljöer vet att stil är minst sagt frånvarande. Den kostym- eller dräktklädde lektorn är ersatt av en slapp stil - om ens stil - som skall signalera att man inte bryr sig om världsliga saker som trender. Det ser inge mycket bättre ut på reklambyråer eller för den delen bank- eller finansvärlden. Det finns inte mycket som minner om stil. Det är snarast ett uppvisande av varumärken, vilket skapar osäkerhet snarare än tvärt om.

Jag skulle vilja veta mer om klädernas koppling till kreativitet. Var kan jag läsa om sådant?

Ps. På tal om ämnet läste jag en intressant blogg som påstod att en feberattack avvärjts genom att bloggaren helt enkelt klädde upp sig som en slags protest mot viruset. Och det fungerade. Möjligen placebo, men spelar det roll?

Äkta/kopia

2011-03-15T08:41:00.000+01:00

När Gabrielle gjorde comeback 1953-54 kom fotografen och tecknaren Cecil Beaton till Rue Cambon för att ser hur hon jobbade. När han frågade om han fick ta några bilder så svarade hon att det inte var några problem. Han blev överraskad eftersom modeskapare normalt håller sin kollektion hemlig inför visningen. Men Gabrielle var aldrig hemlig. Hon såg tvärt om kopiering som den bästa formen av marknadsföring. Hon var övertygad om att skillnaden mellan en äkta Chanel och en kopia skulle synas på långt håll.

Stämmer det idag? Jo, visst ser man skillnad på äkta och kopia, men inte på långt håll. Och ibland inte alls. Orsaken handlar till stor del om att skillnaden minskat eller helt försvunnit.

När Gabrielle skapade sina unika plagg på Rue Cambon så förhandlade hon med konfektions- eller ready-to-wear industrin på sjunde avenyn i New York. Där skulle de sy upp varianter av hennes original. Hennes Haute Couture var original och ready-to-wear kopian eller varianten. Skillnaden mellan dagens och Gabrielles mode är att det numera är ready-to-wear som gäller helt och hållet. De flesta märken som vi handlar har bara en linje och då blir det svårare att upprätthålla skillnaden mellan en äkta och en variant. Frågan är om man alls kan tala om en äkta vara när kopian tillverkas i samma eller en fabrik hundra meter bort.

Det som hänt är inte att kopiatörerna blivit bättre. Nej, det är nog en villfarelse. Det är snarast så att de märken som ge sken av lyx och hantverk övergått till att bara syssla med konfektion. Och i princip de flesta kläder vi möter när vi kommer in i klädbutikerna, oavsett märke, tillverkas på samma ställen runt om i Asien.

Därmed blir det viktigare att dölja hur kläderna tillverkas. Ingen vill väl släppa in Cecil Beatons samtida motsvarighet för att filma hur unga flickor sitter framför symaskiner hela dagarna. Det är skillnaden mellan äkta och kopia.

Utvecklingslinjer

2011-03-14T08:34:00.000+01:00

Om vi leker med tanken att det fanns tidsmaskiner och att vi hämtar en riktigt snygg kille från 1400-talet och placerar honom mitt i Europa 1900 skulle han sannolikt tappa hakan. Städerna skulle var otroligt mycket större än han upplevt. Det fanns järnvägar och industrialismen hade gjort enorma avtryck i landskapet.

Om vi kliver in i maskiner och trycker på en knapp där det står 1950 skulle han häpna över allt som hänt. Flygmaskiner, telefoner, elektricitet, bilar, biografer, radio, tv och modet. Oj! Skillnaden mellan hur framförallt kvinnor klädde sig mellan 1900 och 1950 var minst sagt häpnadsväckande. In i maskinen igen. Vi knappar in 2011 och maskinen hostar till.

När vi kliver ut så är det mycket vi känner igen. Flygplanen är litet större, telefonerna mindre och man kan bära dem med sig. Televisionen är litet plattare och det är fler kanaler men ungefär samma format. Bilarna är snabbare, men lika dyra och fortfarande har de samma motor som hundra år tidigare. Han är inte så imponerad. Andra saker chockar honom. Tågen som var så fantastiska i början av 1900-talet står stilla. Det är fortfarande kol och olja som gäller för att värma hus och den demokrati som människor var villiga att dö för hundra år innan röstar människor bort utan att blinka. Mest förvånad är han över att alla jobbar så mycket mer nu än tidigare. Ingen verkar ha tid att umgås.

Och så tittar vi på modet. Jaha, det är visserligen litet fler stilar, men inte så annorlunda i jämförelse med 50-talet konstaterar han. Vissa ser till och med ut som de fastnat i samma årtionde. Vår tidsresenär som numera känner till hela 1900-talets modehistoria är ganska besviken. Han trodde nog att det skulle vara litet nytt! Han konstaterar att kvinnor var friare på 20-talet. Vad är det som har hänt frågar han. Det känns som att historien går bakåt. Och när vi tittar i ett modemagasin så läser vi att samtidens mode hämtar inspiration från Ballet Russes och 1970-talet. När jag pekar på texter som beskriver samtida modekapare som genier så skakar han på huvudet och säger att de inte gjort epok. "Vadå geni! Det är ju bara varianter på tidigare moden", säger han sorgset.

Han tittar konstigt på mig och frågar. "Vad har ni gjort med framtiden?"

Jag vet inte säger jag. "Den verkar vara död!"

Mode för kvinnor av män

2011-03-13T16:04:00.000+01:00

Härom dagen läste jag en spännande analys av skillnaden mellan modeskaparna före och efter II:a världskriget.

Från 1920 fram till 45 dominerades det parisiska modet av Chanel, Vionnet, Lanvin och Schiaparelli. Alla kvinnor. Okej, det fanns män, men de spelade i division II när det gäller framgång.

1947 när Diors New Look slog igenom på en eftermiddag följdes han av Givenchy, Balmain och Cardin. Alla män!

Analysen nämner en signifikant skillnad mellan dessa modeskapare, eller två skillnader. Det ena handlar om att de inte själva tvingades bära de plagg som skapades. Jag håller med om att sannolikheten för en klänning med 40 meter tyg är mindre trolig om man(!) skall bära den själv. Den andra iakttagelsen - och den riktigt intressanta - är att Chanel, Vionnet, Lanvin och Schiaparelli skapade sina kläder direkt på en modell eller mannekin. Nja, säger den som kan sin modehistoria. Schiaparelli sydde inte alls, och det är riktigt, men hon skapade inte heller med penna på det sätt som gällde för Dior, Givenchy, Balmain eller Cardin.

Pennan gjorde dem friare i sitt uttryck. De behövde inte ta hänsyn till tyget på samma sätt som förkrigstidens modeskapare. Till det kommer också en rad nya material.

Det är inte helt ovanligt att man hör dravel om att alla modeskapare är homosexuella och hatar kvinnor; att det skulle vara orsaken till höga klackar och en återgång till korsetter eller krinoliner. Men kanske är det skillnaden mellan pennan och att skapa direkt på modellen som är den verkliga skillnaden snarare än vilket kön man gillar att spetsa tungan mot.

En spännande tanke i alla fall. Kan det ligga något i analysen? Shit vad kul det skulle vara att göra en empirisk jämförelse mellan de två olika sätten att skapa. Varsågod, en artikel, en uppsats eller varför inte en avhandling för en modevetare eller designstuderade.

2011-03-12T12:45:00.001+01:00

Mademoiselle Chanel -ett föredrag

2011-03-11T09:08:00.000+01:00

Gabrielle har fängslat mig under många år. Jag kommer ihåg första gången jag läste om henne och hennes karriär som student i Uppsala. När jag undervisade om organisationer och ledarskap, om kommunikation och trendanalys så tänkte jag många gånger på henne och hur spännande det skulle vara att gifta samman hennes liv, karriär och ett föredrag om organisationer och ledarskap.

Och nu har jag skissat upp ett sådant föredrag. Och det känns jättespännande att försiktigt gå ut och berätta om det för mina kontakter i föredragsbranschen. Men vad kan Gabrielle Chanel säga oss om dagens ledarskap?

En hel del visar det sig. Maison Chanel var snarast före sin tid. Paris Haute Couture var globalt långt innan ordet ens fanns. Det handlade om att sälja saker som ingen egentligen behöver, alltså skapa ett behov. Föränderlighet var redan då det normala tillståndet tillsammans med mördande konkurrens och ett extremt behov av massmedia. Det låter som vilket samtida företag som helst. Men när Gabrielle och hennes konkurrenter började fanns inga förlagor. Det fick uppfinna sig själva och därmed var deras kreativitet satt på prov hela tiden.

Det finns mängder av spännande länkar mellan hur Gabrielle arbetade med sitt modehus och samtida ledarskapsstrategier, både lyckade och mindre lyckade. Det blir särskilt tydligt när man anlägger ett historiskt perspektiv på ledarskap - vilket sällan eller aldrig görs i vanliga fall.

Hur rekryterade Gabrielle sina medarbetare? Hur arbetade hon med sin egen bild som ledare? Hur lanserade hon No 5? Tre av säkert tjugotalet frågor som kan problematiseras och analyseras för att översättas till samtida företags och företagsledares strategier.

Åter till biografierna...

Gallianos försvar

2011-03-10T15:26:00.000+01:00

Liksom många andra har jag förundrats över modefältets försvar av John Gallianos uttalanden. Och lika obegripliga som hans antisemitism kan vara är de analyser av personen John Galliano som syftar till att förklara och försvara - i vissa fall till och med bagatellisera - rasism.

Den fråga som ingen verkar ställa sig är varför han sitter och vräker ur sig idiotiska kommentarer på fyllan. Ryggmärgsmässigt rycker skribenter ut för att släcka de eventuellt bränder han ställt till med. Och efter en tid blir förvaret av Galliano minst lika, eller kanske ännu mer intressant.

Bekymret är att en analys av det slag som krävs är illa anpassat för en blogg. Men enkelt kan man säga att modefältet lider av ett slags genikrav. Geniet är myten om den geniale modeskaparen som kan göra något nästan övermänskligt, som kan skapa något nytt, en kreativ superstjärna. Och såväl fältet som varje enskilt modemärke behöver denna hjälte för att fylla plaggen - för det är faktiskt tyg och inget annat - som genom att geniets hand likt en trollkarl rör vid det blir något annat.

Geniets status är särskilt hög i Frankrike. Här är den känsliga, nästan bräcklige och ofta sjuke mannen den som förkroppsligar geniet. Han finns inom flera fältet. Konstens, litteraturens och inte minst modets. Det är lätt att räkna upp ett antal författare och konstnärer som kvalificerar sig (historiska som i samtiden). Modets fält har sin beskärda del. Dior som knappt vågade gå ur sin bil av rädsla för såväl sin egen personal som kunder. Neurotiker + kan man säga. Men den som mer än andra förkroppsligade myten var Yves Saint Laurent som genom sin alkoholism och sitt drogmissbruk, klena kropp och ständiga behov av hjälp blev än mer populär när han med plufsigt ansikte talade ut om sitt missbruk i televisionen.

Jag skulle behöva många fler rader här, men Gallianos försvar kan förklaras med att han sedan tidigare ingår i genidiskursen. Att hans kläder inte är så där fasligt kreativa som görs gällande försvinner gärna med några exempel från en lång karriär. Han är måhända en habil modeskapare, men jämfört med Chanel, Schiaparelli, Kawamura, Dior YSL eller Lanvin är det inte så fantastiskt. Det genialiska hos hon om består snarare i att leva upp till myten om geniet snarare än att vare ett.

Och det är kanske just genom att gå upp i rollen som geniet postulerar som han gick för långt, eller tappade sig helt. Det gör dock att annars hyfsat sansade människor tappar allt omdöme och jag är säker på att några kommer att skämmas om de råkar läsa sina egna analyser om något eller några år.

Det kommer nya genier. Myten finns där och fylls hela tiden på av nya människor. Geniet behövs som en del av fältet. Nu föll genitet/hjälten och då utsätts fältet för tryck. Då blir det ryggmärgsmässigt försvar. Men när en ny hjälte kliver in så kommer beskrivningarna av Galliano nyanseras. Och han kan göra comeback. Vem vet, han kanske ersätter Karl hos Chanel.

Vårtecken

2011-03-09T09:31:00.000+01:00

Igår var det litet varmare. Solen var framme på ett sätt så att snön smälte bort en liten stund. Och då kom vårtecknen fram.

Jag spenderar rätt mycket tid i Oslo numera. Och här gäller kängor vintern lång.

Om någon uppfattar en svensk stad som opologad har någon inte varit här. Snövallarna finns längs alla gator och man tvingas hjälpa stackars bilförare att komma ur sin fickparkering dagligen. Det är dåligt med sand så allt annat än kängor är bara att glömma.

Kängor och höga stövlar gör i sin tur att kläderna begränsas. Det är rätt svårt att kombinera kängor med ett par snygga byxor. Ni som försökt har alla drabbats av snöångest. Det som hände igår var liksom en effekt av att kängorna tvingats på fötterna sedan i oktober. Det klapprade och svajade över hela stadsdelen där jag bor. Våren är här kändes det som alla ville skrika ut med sina höga klackar.

Det som slagit mig under senare år är just det faktum att så mycket snö ligger kvar på städernas trottoarer. För nu är snöröjningen utlagd på entreprenad och snön kommer inte att tas bort. Det är liksom ett empiriskt faktum. Då borde ju varje ansvarsfull butiksinnehavare se till att det inte är livsfarligt att besöka deras butik genom att skotta undan, hacka bort is och kanske sanda. Den som verkligen vill visa sig på styva linan kan ju lägga ut litet granris för att visa att man bryr sig och inte minst minska sitt eget arbete med att ta bort alla snö som kunderna drar in med typ hälften. Men det är det sällan man ser.

När jag var liten så var jag utomlands många gånger och låga tider. Det jag kommer ihåg från England var alla butiksinehavare som sopade trottoaren framför sin butik varje morgon. I Mexico så skurades alltid samma plats. Det tog inte mer än två tre minuter. Sedan satte man gärna ut en blomma eller liknande för att hälsa välkommen.

Men liknande saker ser jag sällan i Stockholm, och aldrig i Oslo. Det är som att butiken börjar innanför dörren, vilket är konstigt efter som man alltid skyltar för att locka in kunder. Men den plats kunderna står på för att se in i butiken ligger utanför ansvarsområdet. Sedan några år har jag allt svårare att gå in på butiker och krogar som har skitiga trottoarer. Det säger något om hur mycket man bryr sig. Ligger det ett par hundra fimpar på trottoaren framför en krog så kan man ge sig fasen på att toaletten är snuskig och köket ... jag, ni fattar. Jag kanske tänker samma sak när det gäller kläder. Snö och skitig trottoar, kanske en mindre kul inställning till kunderna, mindre känsla för var man köper in plaggen och så vidare.

Jaha, här började ett inägg med ett par höga klackar och slutade med skitiga trottoarer. Men så är det ju när man börjar dra i en tråd. Plötsligt så sitter man med ett helt nystan i famnen (vad nu det betyder?) och jag tänker ofta att jag saknar just det där. Att bara sitta och spåna om mode, om trottoarer, om allt möjligt. Det blir ju inte så mycket av den varan när man är ny i en stad. Och som pappaledig i en stad där pappor inte är pappalediga så är man utlämnad till väldigt mycket egen tid. Och jag saknar någon att samtala med.

2011-03-08T09:16:00.001+01:00

John Galliano

2011-03-08T09:04:00.001+01:00

Paul Iribe för Poiret

Det har sagts mycket om John Galliano den senaste tiden, men samtidigt inte mycket alls. Det handlar nästan uteslutande om personen Galliano och inget om den miljö som format honom. Det är väl den klassiska skillnaden mellan ett strukturellt, eller om man så vill sociologiskt, perspektiv och ett individuellt. Perspektiven ställer olika frågor och ger olika svar.

Om man tittar på Paris och modefältet ur ett strukturellt/historiskt perspektiv så finner man intressanta paralleller mellan Johns uttalanden och 30-talets antisemitiska våg. Likheterna finns till och med i kläderna.

Till att börja med kan vi identifiera en hel del strukturella/ekonomiska/politiska likheter mellan 30-talet och samtiden. Då liksom nu präglas vi av en ekonomisk kris. Då var det finanskrisen i New York och samma sak nu. 30-talet präglades samtidigt av 1:a världskrigets efterdyningar och de enorma skillnader i rikedom som blev tydligt när de sämst ställda knappt hade mat för dagen samtidigt som århundradets maskerad gick av stapeln i Paris. De sociala spänningarna ledde fram till otaliga strejker och såväl arbetsförhållanden som andra saker förbättrades. Det var alltså startskottet på de välfärdssamhälle som skulle komma att byggas upp i Europa.

Förändringarna skapade en rädsla bland de besuttna klasserna som gav uttryck för kommunistskräck, antisemitism och en tilltagande nationalism. Det var tydligt i Sverige, i Frankrike och kanske allra tydligast i Tyskland där vågen av nationalism förde Adolf Hitler till makten.

Det var stora skillnader i inkomst mellan olika grupper. Det var social oro och ekonomisk kris. Det känns som att 30-talet är rätt lik vår egen samtid, men nu är det omvända världen. Istället för att vi upptäcker skillnader mellan olika grupper så skapas de. Välfärdsstaten monteras ner, löner och bonusar för den nya klass som ersatt den kulturella överklassen är för de flesta svår att förstå. Fackets roll minskar istället för att öka och nationalismen och högervindar börjar blåsa allt starkare. I Sverige ser vi det genom SD och att vi utvisar romer som spelar på gatan som "tiggare" tillsammans med den tilltagande politiska apatin.

Hur ser vi sambandet i modet? 30-talets mode präglades till stor del av en tilltagande elegans (Chanel) och samtidigt gränsöverskridande (Schiaparelli). Vi ser en idag en trend som pekar på mer skräddat och samtidigt gränsöverskridande. Kanske kan Pret-a-portermodet stå för det mer eleganta och Haute Couturen med McQueen (för att ta upp en annan modeskapare som dukade under för den tilltagande pressen) och inte minst Galliano för det galna. (Jag kan inte låta bli att läsa in Lady Gaga som ett uttryck för en slags protest mot det elegantare. Hon är bara möjlig i förhållande till det).

Men Houte Couturen är definitivt utsatt för den nya tidens tryck i form av neddragningar och ett allt snabbare tempo. Kreativietsnivån går allmänt ner och gamla moden återskapas. Ett nästan ironiskt samband är att Galliano inför den här säsongen tittade tillbaka på den ryska baletten för inspiration. Samma balett som inspirerade Poiret och dokumenterades av Paul Iribe, samma man som genom Le Témoin gav uttryck för nationalism, antisemitism och judehat. Det var just hans teckningar som Galliano tittade på inför den visning som kanske var hans sista.

Det är alltså inte en ambition att ursäkta John Galliano som jag skriver den här jämförelsen. Det handlar snarast om att vi kan förstå Johns "jag älskar Hitler" som ett yttryck för något större. Och det är det större som vi måste jobba med. Nu döljer märkliga analyser av hans rasism som ett uttryck för alkoholism och annat individuellt. Modet är samtidens spegel och Johns antisemitiska uttalanden säger något om den tid och det fält han lever i.

Modebilden

2011-03-07T08:46:00.000+01:00

Igår var jag inne på att modefotografiet eller kanske dokumentationen av mode från illustration till HD blivit litet fyrkantigare. Det är ju egentligen litet konstigt kan man tycka, inte minst eftersom vår värld blivit allt mer bildmässig. Med det menar jag att en dagstidning innehåller betydligt mer bild är text, televisionen har tagit marknadsandelar från radio och bokläsande. Nätet som vi befinner oss på nu är ju också en central del av våra liv, ett liv som till stor del består av bilder och filmer.

Modetidskifter har gått långt, kanske längst. Ett exempel på långtgående bildförmedling är senaste Rodeo Magasin. Jag har läst, eller bläddrat, och kommer med ett längre utlåtande senare. Men det är mycket bild i förhållande till text.

Om det nu är så att bilden dominerar kan man tycka - och kvinna också - att den skulle vara litet mer spektakulär är vad som är fallet. Det är ytterst ovanligt att någon upprörs över en bild. Eller imponeras! Mikael Janssons bilder med Daria Werbowy i Interview 2010 är ett av de få bildserier som diskuterats över huvud taget. Och den diskussionen var ganska kort.

Slutsatsen är att modebilden är rätt så slät. Och då kan man fråga sig hur det kommer sig?

Ett svar är redaktörernas oro för att uppröra annonsörer. Det är en tradition som går tillbaka till Vogues skapare Condé Nast som inte tvekade att sparka såväl fotografer som skribenter som skrev på ett sätt som kunde uppröra tidskriftens finansiärer. Och jag vill påstå att det är en av den tidningens allra starkaste traditioner. Och det är också en av orsakerna till att den känns rätt så inaktuell. Det är som att Vogue har blivit litet övermättad och tung, inte alls en källa till framtidsspaning. Men den håller nog ett par år till.

Men det är nog inte hela sanningen. För det finns otaliga bilddrivna bloggar och andra ställen där det är möjligt att visa spännande modebilder. Men de finns inte där heller. Det handlar om något djupare. Det känns som att modebildens vara är en effekt av att hela fältet liksom stannat av. Det finns ingen framåtrörelse vare sig när det gäller kläderna eller hur de framställs (och det gäller visningar, foto, dokumentation eller rapportering). Det står still känns det som.

Modet som alltid speglat och speglar samhällsförändring kanske är ett mått på hur en nyliberal ekonomi urvattnar det kulturella uttrycket. Vi bevittnar hur hela världen håller på att rusta ner, krympa och sälja ut gemensamma samhällsfunktioner. Det finns liksom inte en vital framtidsdiskussion, vare sig när det gäller politik, konst, vetenskap eller mode. Modet tittar mest bakåt och återskapar såväl gamla modemärken, modestilar och unkna ideologier snarare än ett titta framåt. Är det en spegling av ett samtida samhälle?

Och i sådana fall, är modebilden en bild av samtiden?

Modefotografiet

2011-03-06T09:34:00.000+01:00

Jag har funderat en del på hur modet dokumenteras. Till en början genom illustratörens kvicka penna. Sedan genom fotografiet och numera en liten HD-kamera som statiskt matar bilder till en hemsida.

I det första fallet handlade det väldigt mycket om illustratörens skicklighet. Det gällde att vara snabb för att få med alla detaljer, men samtidigt fånga proportioner, rörelsen hos plagget och förmedla en slags stämning.

Fotografiet blev snabbt ett sätt att fånga in plagget i en slags magisk miljö. Nu kunde plagget iscensättas på ett sätt som var svårt för illustratören. Och modefotografiet blev en konst i sig.

Med internet (där modebranschen var ganska sega i starten skulle jag vilja påstå) har dokumentationen av modeplaggen blivit ovanligt statiskt. Bandet rullar, men inte mycket mer än så. Estetiken är hämtad från illustrationen snarare än fotografiet. Men den skicklighet som präglar en god illustratör saknas. Stämningen går ofta förlorad. Inga klipp, inget som fångar publiken blickar eller vad som händer med plaggen när de rör sig, hur de faller eller beter sig när man nyper litet i dem.

Mediet utvecklar inte framställningen av kläderna. Och det är ju egentligen märkligt.

Tillbaka till modefotografiet. Det jag uppfattar som en trend efter att ha bevistat ett antal modefotografiska utställningar under året har lämnat mig med känslan att många modefotografer snarast jobbar om porträttfotografer än modedito. Det är ett väldigt fokus på modellen och kanske på omgivningen. Vare sig det är Vogue eller reklam för ett par jeans så är vissa bilder hårt koncentrerade på människorna i bilderna. Modemänniskor som är trendkänsligast av alla fastnar ju lätt i att göra exakt som alla andra. Och nu kopierar man hejdlöst. Och det blir ju trist.

Jag skulle vilja att fokus var på kläderna. Och då kanske inte ens en modell är nödvändig.

Det skulle vara roligt att göra den gamla INTE-övningen för ett modereportage. Tänk såhär: vad måste finnas på ett modereportage? Nämn mist fem saker.... när du är klar så tänk att du skall genomföra reportaget utan dessa fem saker. Är dina: 1. modell, kläder, kamera, assistent, fotograf så blir det en utmaning. Du kanske kan göra en happening, eller återgå till att illustrera, lägga ut bilderna på nätet. Eller använda dig av vanliga människor, andra saker än kläder för att skyla kroppen, jobba med långtidsarbetslösa och se till att du visar kläderna genom att bara gå genom stan. Ja, det går att göra en massa tankeexperiment. Grejen är att det inte verkar göras när det är dags för ett modereportage. Då finns det en modell, och den modellen är ganska trist.

Kom igen, jag vill se nytt!!!

Excentriskt mode - Hugh Richard Arthur Grosvenor

2011-03-05T09:40:00.000+01:00

Hertigen av Westminister eller Hugh Richard Arthur Grosvenor är en av modevärldens sköna excentriker. Snubben var så rik att ingen - allra minst han själv - visste hur mycket pengar han förfogade över. Han ägde lustjakter som låg för ankar på Rivieran, hus i London, förfogade över Eaton Hall, ett gods i Skottland, ett jaktslott i Los Landes och ett Château i Dauville.

Han såg det som sin skyldighet att ha på centralvärmen och elda i spisarna året runt som en solidaritetshandling mot engelska kolgruvearbetare. Han hällde billig konjak i dyra märkens flaskor och njöt av att se sina gäster sucka och säga att de skulle känna igen sorten med förbundna ögon. Extremt lätt uttråkad. Ville inte gärna stanna mer än ett par veckor på samma ställa och trivdes kanske allra bäst på Fying Cloud eller Cutty Sark.

Bendor som han kallades av vänner (eller Benny av nära vänner som Winston Churchill) gick med blankputsade skor med hål i sulorna och hans betjänt strök hans skosnören varannan dag. För att kunna dansa utan ansträngning så använde han bara begagnade strumpor och ny fick ligga i blöt i flera dagar innan han använde dem.

För att kunna klä sig annorlunda måste man känna till reglerna. De är som en del av kroppen. Så var det för Bendor som genom sin uppväxt införlivat de normer som krävs för att kunna skita i allt. På ett sätt som är helt befriat från ängslighet. Han gjorde som han ville. Och kanske är det just den attityden som saknas på modescenen idag.

Kanske hjälpte det till att modet gick litet saktare om ni förstår vad jag är ute efter. När det svänger litet mindre så kan man samtidigt lära sig att förändra det man har, förfina sin stil i stället för att hela tiden snegla över axeln för att leta efter det senaste. Det är ju ett hopplöst företag eftersom när en trend är en trend är det per definition redan över.

Om det nu är så att vi går mot mer kvalitet och kanske till och med litet mer hemsytt och medvetet mode kommer det sannolikt att leda till att vi kommer att få se mer spännande kläder. Spontant låter det kanske bakvänt. Men tänk efter. Ju är vi kanske på höjden av det föränderliga modet. Det är nytt varje vecka känns det som, men det är knappt någon variation. Alla är lika som en konsekvens av att vara med på de senaste. Men om trenderna blir längre så kan vi istället kombinera, fixa till och utveckla vår helt egna stil: Bendor style.

Och.... Karl Lagerfeld, som trots korkade uttalanden om Galliano är en av de mest trendkänsliga av dem alla har tittat på hertigen av Westminster för inspiration.

Bendor tillsammans med Gabrielle Chanel

Tal

2011-03-04T13:31:00.000+01:00

Igår var jag litet sorgsen över de kommentarer som man kunde finna i samband med Gallianos antisemitiska uttalanden. Det var litet Ops! över det hela. Hoppsan vi har visst en liten Sverigedemokrat blad oss. Men nu har nestorn kaiser Karl uttalat sig.

"I'm furious, if you want to know. I'm furious that it could happen, because the question is no longer even whether he really said it. The image has gone around the world. It's a horrible image for fashion, because they think that every designer and everything in fashion is like this. This is what makes me crazy in that story. The thing is, we are a business world where, especially today, with the Internet, one has to be more careful than ever, especially if you are a publicly known person. You cannot go in the street and be drunk - there are things you cannot do… I'm furious with him because of the harm he did to LVMH and Bernard Arnault, who is a friend, and who supported him more than he supported any other designer in his group, because Dior is his favourite label. It's as if he had his child hurt."*

Det är något sorgligt över modeindustrins brist på känsla. Det spelar ingen roll vad han sade, menar Karl. Det är modeindustrins image som är skadad. Det drabbar oss alla kan man läsa mellan raderna. Man måste vara försiktig med vad man säger i dessa internettider. Och det är synnerligen synd om självaste Bernard Arnault som är Karls vän och har Dior som ditt eget favoritmärke. Det är som att hans eget barn är skadat.

Modets koppling till omvärlden har liksom gått förlorad i Karls analys. Det är en som att han står inne i en bubbla och tittar inåt. Jag kan måhända vara övekänslig, men är det inte illa att Galliano sa det han sa, att han tycks bära på rätt unkna värderingar? Kanske känner fler än Natalie Portman att de blev kränkta. Det borde kanske göra Karl litet mer galen än att käre John satt och försa sig på fyllan.

Det finns något underskattande i hans uttalande. Som att vi konsumenter inte fattar att det finns fler åsikter än Galliannos i Paris modevärld. Och det samma konsumenter som sedan Arnault köpte Dior blivit mer eller mindre blåsta på allt som lyx tidigare innehöll.

Individen John Galliano skall gå. Han må vara en fantastisk modeskapare men som representant för ett modehus är han körd. Men likafullt är Arnaults strukturella förändring av de modemärken LVMH lagt under sig en lika stor skandal, men den döljs genom Gallianos uttalanden. Man borde fråga sig vilken struktur som skapat John Galliano. Är problemet individuellt eller strukturellt? Har det med Paris modevärld att göra eller som Dagens Nyheter låter påskina något med hans engelska arbetarklassuppväxt att göra?

Jag skulle hur som helst vilja läsa en slags analys av alla dessa tidningar som bara publicerar Karls uttalanden som om de inte skulle behöva en förklaring. Ja, vad menar karln? Är det okej att vara rasist om man inte låter om världen få reda på det?

* http://fashion.telegraph.co.uk/columns/belinda-white/TMG8359239/Karl-Lagerfeld-weighs-in-on-John-Galliano-scandal.html

Tystnad

2011-03-03T11:50:00.000+01:00

Så ville man ju skriva något om Galliano. Tidningarnas nätupplagor har ungefär samma text och på nätet kan man se den litet blurriga videon. Adjö Mr. Galliano, det finns inga förmildrande omständigheter. Och det tycks som att Diors ägare resonerat på samma sätt.

När jag sökte på olika kopplingar mellan honom och Natalie Portman som vägrade bära diorklänning på oscarsgalan hamnade jag rätt snart på franska och engelska modetidningars reportage. Det var spännand läsning och än mer spännande var det är lyssna på några av dessa korta videoklipp som blivit så populära. De var avslöjande, eller illavarslande. För här framställdes han snarast som "en kille som gjort ett misstag, vi gör alla misstag" och "vi får inte glömma att han var ett geni". Jag kan inte annat än läsa, eller tolka utsagorna av sådana uttalanden på annat sätt än att det är okej.

Och det bekymrar mig. Hur kommer det sig? Är han en av de där få personerna tillsammans med Lagerfeld och några till som gör modefrankrike till vad det är? Det krävs ju personligheter för att sälja plaggen och de blir färre och färre. Har modescenen i Paris inte riktigt råd att förlora ett av sina mest säljande ansikten?

Jag tror på en pudel och en comeback. Och det tror alla andra också. Därför fattar man att det man säger idag kommer att registeras och användas för eller emot när han är installerad på en annat modehus eller under eget märke. Branschen är inte större än så. Och det är ett riktigt stort problem. Skulle mode beskrivas eller omskrivas på ett normalt sätt skulle detta leda till större kritik.

Han har tydligen gett uttryck för liknande åsikter tidigare. Jaha, om så är fallet. Hur kommer det sig att ingen sett till att han fått sparken för länge sedan? Var det Portman som fick Diors ägare att sätta tillfälligt stopp på hans karriär?

Undrar när och i vilken roll han kommer tillbaka? För tillbaka kommer han. Alla förklarande och överslätande kommentarer tyder på det.

Näringslivet och mode

2011-03-02T09:27:00.000+01:00

Svenskt näringsliv och mode är inget man kopplar samman utan ansträngning. Det är inte bara så att svenska chefer klär sig illa eller i alla fall ointressant, det finns knappt någon länk alls. Hur kommer det sig?

Enklast kan man förklara ickekopplingen som orsakad av ekonomiskt incitament, eller frånvaron av sådana. Det ger helt enkelt inga pengar tillbaka att sponsra en modeskapare tänker man (med betoning på man). Pengar tillbaka tycks mätas i synlig logotyp. Därmed blir det lättare att förstå hur idrottare och idrottsanläggningar kan kletas mer med mer eller mindre klonade logotyper. Det syns! Att idrotten också handlar mycket om mobbing, om alkohol, våld, utslagning och fusk tycks vara oproblematiskt och det kan man fundera över.

Det händer också att idrottare tvingas ställa upp på att umgås med dem som betalar deras uppehälle. Det sker genom galor eller som i fallet med golf att stjärnorna tvingas spela ett varv med kändisar och näringslivstoppar i samband med tävling.

Men vilket utbyte har näringslivet av idrotten och idrottarna? Jag är inte säker på att någon vet. Alla gör det alltså måste nog vi också gör det verkar vara det motto som gäller. Okej, jag är mycket tvivelaktigt inställd till idrott, nationalism, elitisering i unga år och de baksidor som idrotten aldrig får stå till svars för. En påverkan står i alla fall klar. Efter år av umgänge med personer som gått över isar och klättrat i berg så gör VD:arna samma sak. Känner du en VD som sysslar med någon form av extrem övning typ att gå upp för ett berg eller liknande så är du inte ensam. Det är det männen gör numera.

Det jag är ute efter är att näringslivet är mest intresserad av sådan kultur som är lätt. Opera (komplicerad i sig men lätt att koppla med högre kultur) kan du hitta en och annat VD som kan bekosta. Konst kan sponsras om den är legitimerad av andra. Moderna och Nationalmuseum kan få en summa pengar som motsvarar en kortsida reklam på en allsvensk fotbollsmatch om de gör sådant som inte är för komplicerat.

Kanske är det därför fotografiet är så populärt. Det är ju enkelt att fatta. Ett foto på en vas är ett foto på en vas. Konst är annars något man har hemma för att imponera. Och det är idel kända konstnärer. Grindslanten byter ägare bland ett par olika män i svenska toppen. Du kan ju slå upp den på nätet. Det är inte så svårt att förstå varför motivet lockar. Det är nästan parodiskt.

Grejen är att idrotten och den igenkännliga konsten inte utmanar. Det händer inget. Och det är kreativitetsdödande. Det är ju när regelverk krockar, när föreställningar utmanas, när det invanda ställs på ända som nya tankar kan skapas. Och det skulle kunna hända om näringslivet jobbade med kreativa personer. För ingen som kan något om kreativitet kan kalla idrotten för kreativ. Det är inte heller den konst som jag refererade till ovan.

När Gabrielle Chanel skapade sina mest spännande och banbrytande kläder var det när hon mötte nya människor och nya sammanhang. Hon omgav sig hela tiden med människor som inte hade samma bakgrund som henns själv, som inte sysslade med samma saker som henne. Poeter, målare, högadel, yngre och äldre. En fest hemma hos henne var ett kaos av social bakgrund och yrkeskarrärer. Och det hände saker.

Samma sak skulle kunna hända i svenskt näringsliv. Sponsring av kreativa personer skulle kunna medföra ett samarbete. I utbyte för att en modeskapare får jobba med sina projekt åtar sig hon (för det är ofta hon) att granska olika projekt med öppna ögon. Hon kan fungera som kreativ konsult och med sina kontakter sammankalla spännande människor som jag genomlysa en markandsföringsplan, en strategiskt beslut eller framtidsfrågor. Det skulle kunna leda till fantastiska beslut. Och som en del av sponsringen kan modeskaparna fungera som rådgivare för klädinköp. För det skulle behövas. Det skulle verkligen kunna leda till något nytt.

Skissens betydelse

2011-03-01T08:42:00.002+01:00

En alltid lika klassisk modeteoretisk fråga handlar om hur en Chanel kan vara äkta när Gabrielle inte längre finns med oss. Om vi jämför med en av hennes samtida Pablo Picasso så skulle ingen säga att en tavla som inte gjorts av hans hand är äkta. Men så är det inte när det gäller kläder och vissa andra produkter. Frågan brukar besvaras med det unika. En Chanel är äkta för att husets design förs vidare av en unik person. I fallet maison Chanel är det Karl Lagerfeld. Han gör, genom att vara den unika designern, en produkt med logon Chanel till äkta. Men sällan frågar vi oss vad exakt det unika består i.

Till att börja med kan vi konstatera att det inte är Karl som syr upp de klänningar som säljs på Rue Cambon 31. Men han designar eller tar fram de skisser som husets les premieres (de första händerna) skapar plaggen från. I Nils-Erik Sahlins Kreativitetens filosofi skriver han under rubriken regeln om estetisk kontroll att assistentrollen inte är den lättaste att hantera. Trots att assistenten är en välkänd figur. De gamla målarmästarna hade lärlingar som blandade färg, spände och grundade dukarna. Mästaren ägnade tiden åt att måla själva motivet. Och framför allt så satte mästaren sitt signum på tavlan. Assistenen måste vara skicklig, men samtidigt osynlig.

Därför har teckningen en särställning i bildkonsten skriver Sahlin. Det är genom skissen det slutliga verket bestäms. Det är mästaren som fångar idén på papper och därmed skapas en länk mellan idé, mästare och slutprodukt.

Karl skissar. Det gjorde inte Gabrielle. Hon behövde inte. Hon var i egen person garant för att det var hon som stod för designen. Det finns också otaliga berättelser om hur hon tillbringade mellan tio till tolv timmar i sin ateljé med nål och tråd för att skapa direkt på modellen. Liknande berättelser finns om andra modeskapare. Själva skapandet eller mästarens del i själva tillverkningen är alltså avgörande för att plagget skall betraktas som äkta.

Därmed är arvtagarens roll mer komplicerad. Han eller hon som övertar eller som numera blir allt vanligare återskapar nedlagda modemärken (Jil Sander eller Halston), måste arbeta hantverksmässigt för att etablera en koppling mellan mästare och produkt. Och här bli skissen ofta ett avgörande "bevis".

Och igen slår det mig hur lite svenska modeskapare jobbar med den här kopplingen. Vi fattar ju att det är ett kollektivt arbete att ta fram plagg. Men sällan eller aldrig tas vi med bakom kulisserna. Det är nog viktigare än vad man kan tänka sig för märkets och därmed klädernas betydelse.

Det är viktigt med symboliken, för det är inte kläder som säljs. Det är symboliken som finns mellan trådarna. Och det är den som svenskt mode måste bli mycket bättre på att fylla. Vi kan skapa själva kläderna, men vi är betydligt sämre på att fylla kläderna med innehåll.

25 år

2011-02-28T15:40:00.001+01:00

Idag är det tjugofem år sedan Olof Palme blev skjuten i Stockholm. Jag kommer aldrig att glömma hur jag blev väckt på morgonen när min mamma kom i med ett sorgset ansiktsuttyck och berättade. Jag var så pass ung att jag inte hade något särskilt förhållande till honom annat än att han alltid funnits där. Jag tillhör den generation som växte upp med honom. Jag har nog en rätt romantiserad bild, men det känns som att något dog med honom, inte bara han utan något större.

Palme kom från överklassen och fattade nog rätt tidigt att den som ville ha makt i Sverige måste söka sig till socialdemokratin. Han blev snabbt en av Erlanders pojkar och sedermera hans kronprins. Intresset var kanske inte så mycket inrikespolitik som de större utrikespolitiska frågorna. Och alltid ur ett underdogperspektiv. Han tvekade inte att kritisera såväl dåvarande Sovjet som USA och det kunde han göra med en slags neutral position i ryggen (även om den i efterhand visat sig vara imaginär).

Som kommen från överklassen odlade han en speciell stil. Kläderna tycktes aldrig sitta rätt på denna intensiva kropp. Det finns bilder när han talar utan att ha knutit skorna, och luggen som alltid fladdrade visade att han var intellekt och inte kropp. Han var innehåll och inte yta. Enkla tweedkavajer och udda byxor. En enfärgad rock, halsduk och vantar. Den som tittade noga såg att allt var av hög kvalitet. Men noga utvalt för att inte sticka i ögonen på den arbetarklass han företrädde.

Det händer ibland att jag lyssnar på något av hans tal som jag har på en CD. Det kanske låter märkligt, men det är tal som många gånger är mer aktuella idag än när han höll dem. Världen må ha förändrats på många sätt, men när det gäller orättvisor så känns det som vi lever baklänges. Jag känner ofta att jag saknar en politiker som Palme. En politiker som kunde tala, inspirera och förarga. Som inte var en så trist byråkrat som hans efterträdare är. Han hade knappast talat om stabilitet vare sig i samband med Kina eller Egypten. Han var en riktig politiker, på gott och på ont.

30-tal

2011-02-27T09:55:00.000+01:00

Ett ständigt återkommande tema handlar om vilket årtionde som gäller för tillfället. Som många har uppmärksammat har 70-talet varit på tapeten ett tag. Vad handlar det här om?

Den som tar fram ett fotoalbum och kollar in bilderna från 70-talet kan snabbt konstatera att själva 70-talet och de kläder som människor bar har litet eller inget att göra med hur 70-talsmodet tolkas av samtidens modeskapare.

Modet har alltid tittat bakåt och vissa årtionden, människor och händelser fungerar som ett slags noder som håller samman modefältet. Ett fält som spretar betänkligt. Därför blir dessa överenskommelser väldigt viktiga. 20-talet är en sådan nod, därefter 50, 60, 70 och 80-tal. Vi talar sällan om 10, 30, 40-talsmode. Från 90-talet och framåt talar vi nästan inte om årtionden i sig utan om hur 90-talet körde igenom alla tidigare årtionden och 00-talet är tämligen förvirrat. Men just nu undrar jag om inte det är just 30-talet som fungerar som inspirationskälla.

Gamla bilder i modehistoriska böcker visar smala kvinnor som har litet pösiga gubbbyxor och instoppade tröjor. Det är ju just sådana bilder som blir allt vanligare i samtidsmagasinen. Ursprungsbilderna dateras ofta till början av 30-talet. Men sedan händer det inte så mycket mer. Det som är litet spännande är att vi inte använder 30-tal som en referens. Kan det hänga samman med 20-talet nästan våldsamma förändring av modet och särskilt kvinnornas frigörelse. Det var i sin tur en effekt av det första världskrigets slakt på unga män. 30-talet var en tid av oro, en tid av försiktig elegans där 20-talets pojkflicka förvandlades till en elegantare diva med förebilder som Wallis Simpson, Marlene Dietrich och Greta Garbo.

Det är som att 30-talet fungerade som en en inandning efter ett dramatiskt årtionde. Kan vi se ett mönster? Jag är inte helt säker. Det verkar snarast som att modet påverkas av helt andra saker än den pendelrörelse som ofta förekommer som en förklaring till modets svängningar. Tittar vi bakåt så verkar I:a och II:a världskrigen ha fungerat som förändringsmotorer mer än något annat. Och det är nu inte så positivt. Kanske kan man tolka det något mindre drastiskt. Är det social oro som gör att modet rör på sig? Det skulle i sådana fall hänga samman med att yttre händelser får moral- och andra sociala strukturer som håller i modet att krackelera. Och då finns plötsligt möjligheter att bryta med föreställningar om vad som är snyggt och fult som vad som är manligt, kvinnligt och liknande.

Det är ju rätt mycket social oro just nu. Välfärden håller på att försvinna, den värld som vi känner ramlar samman runt oss. USA är inte så snälla och Kina är plötsligt framtiden. Klimatet är fuckat och det visar sig att svenska politiker är rätt usla. Kan det vara en av orsakerna till att vi söker efter det litet mer skräddade som en längtan efter stabilitet? Kan vi läsa 30-talsmodet som en karta över vad som händer. I sådana fall kan vi förstå att det är starka kvinnor som ta plats, att modet blir litet elegantaste och kanske försiktigare. Det blir helt enkelt litet mer konservativt, men kläs - om ordet tillåts - i kejsarens kläder (utifrån ett patrialkalt perspektiv) i Bulesquekläder, i kostymer som accentuerar kön och lurar oss att tro att vi är fria. Och i denna tid av konservatism är politiken det som förändras snabbast. 30-talets Tyskland borde lära oss vad som händer när den sociala oron blir för start. Men tyvärr. SD:s framgångar säger oss att minnet är kort.

Men nu faller många bitar på plats. Det är rätt mycket 30-tal när det gäller såväl samhällsoro, politik och mode. Men modemäniskor pratar 70-tal. Det är ju konstigt kan man tycka, men kanske inte. 30-talet är helt enkelt inte en nod som finns i modets eget språk, och det är ju genom språket vi tänker och förstår vår omvärld. Det handlar alltså om att vi inte talar om 30-talet. Därför finns det inte, och därför ser vi inte vad som håller på att hända. Och vi missar hur modet speglar vår samtid.

2011-02-26T12:26:00.001+01:00

Wallis Simpson

2011-02-25T08:53:00.000+01:00

Wallis Simpson

I helgen kommer Kungens tal med Colin Firth i huvudrollen att klippa ett helt gäng oscarsstatyetter. Kung George VI som tvingades till makten när hans bror abdikerade är filmens huvudrollsinnehavare, men det finns en biroll som är minst lika intressant och den har Wallis Simpson. I filmen framställs hon inte som en särskilt sympatisk person men för alla modeintresserade är hon en ikon.

Hon kom från Nordamerika och hade redan skiljt sig en gång när hon gift för andra gången träffade Edward VIII genom sin man. Han föll hals över huvud för Wallis, vilket ledde till den största konstitutionella krisen någonsin för det brittiska kungahuset. Hon kunde inte bli drottning och han ville absolut gifta sig med henne. Till slut fann han ingen annan utväg än att abdikera. Därefter levde de i exil i Frankrike stora delar av livet.

Wallis och Edward var samtidens stora modeikoner. Wallis blev vald inte mindre än tio gången till världens bäst klädda kvinna. Och av Times Magazine blev hon som första kvinna vald till person of the year 1936. Hos engelsmännen har intresset för henne aldrig svalnat. Lagom till sjuttiofemårsjubileet av Edwards abdikering kommer flera böcker om henne. Madonna gör en film: W.E, som skall ge en reviderad version av den kvinna som under sin levnad blev beskylld för att nästan krossa det engelska kungahuset, vara lesbisk, nazist, nymfoman och spion för KGB.

Hon var i alla fall av av historiens bäst klädda kvinnor och har till och med gett upphov till en egen färg: wallis blue. Snart kommer modetidskrifter och bloggar att fyllas av wallisporträtt. Jag skulle gärna göra en längre artikel. Hoppas någon gör ett seriöst försök att porträttera en av nittonhundratalets mest spännande personligheter och inte bara faller in i floskler om att hon var en ragata som spred korkade citat omkring sig. För så är det. Historieskrivningen om kvinnor med makt tenderar att vara väldigt personkritisk. Hur kommer det sig tror du?

SOM

2011-02-24T08:28:00.000+01:00

Den som har vägarna förbi PUB i Stockholm bör besöka SOMs monter längst inne i hörnet på andra våningen. Det är värt besväret tråckla sig i mellan välkända märken som spärrar vägen mot det intressanta.

SOM sysslar med något så spännande som måttsydda kläder. Du kan få dina jeans eller en kostym uppsydd av SOM, i Sverige med i första hand svenska leverantörer. Det låter nästan för bra för att vara sant så jag skrev till företagets representanter för att förhöra mig närmare om hur det går till. Och föredömligt fick jag svar inom ett dygn där Lotta Hjelte intygade att alla byxor sys i huset och att hon köper in tygerna från Spanien, Turkiet och Italien. Skinnet till de bälten som du också kan göra på plats kommer från Tärnsjö Garveri.

SOM samarbetar också med Dahlens Konfektion i Borås där kostymer sys upp till ett förmånligt pris. Du kan välja knappar, foder och tyg efter egen smak. Och självklart måttanpassas grundutförandet efter din egen kropp.

Den som läser den här bloggen kanske blir förvånad över en så oförbehållslös reklam som jag gör här. Men jag är ju rätt så kritisk till hur kläder görs av flera svenska märken så när det kommer något nytt och spännande så tvekar jag inte att peka på det och säga BRA!

Och visst önskar jag att mitt intresse för att skriva om mode kunde ge pengar. För det skulle vara otroligt spännande att följa upp SOM. Tänka att besöka deras skrädderi, intervjua och själv se hur det går till. Jag skulle gärna följa ett bälte bakåt. Hur går det till när djuret avlivas, skinnet garvas och förbereds för att hålla upp de byxor som jag kolla upp var tyget och tråden kommer från.

Och visst skulle jag vilka intervjua de som syr upp den måttbeställda kostymen. Är det verklingen möjligt att göra en måttbeställd kostym för sex tusen kronor? Var kapas kostnaderna. Det skulle bli ett fantastiskt reportage.

Protester

2011-02-23T09:20:00.003+01:00

Klädmodet är sorgset opolitiskt. Det händer saker runt om i världen. Allt från översvämningar, uppror/revolutioner, införande av övervakningslagstiftning och allt möjligt annat. Men den som läser ett modemagasin ser inget endaste litet avtryck. Det finns ett många gånger återgivet citat av författaren Anatole France som säger rätt mycket om samtidens mode och modebevakning.

Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta? ... Nej, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av ett intresse är det också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.*

Jag är inte så säker på att vare sig kläderna eller samtidens modejournaler säger något om vår samtid. Kläderna är till och med en del av samtidens falska bild. Vi klär oss i trasor som vi egentligen inte har råd med. De tillverkas i de flesta fall av människor som genom att skapa dessa kläder till oss fastnar i fattigdom och slits ut i förtid.

France iakttagelser bygger helt och hållet på att produktionen av kläderna är inhemsk och i många fall självhushållen. Med det ser inte ut så idag. Vi kan, trots krig och annat gå in till närmsta klädaffär och köpa precis de saker som modemagasinen gör reklam för.

Skulle France köpa en samtida modejournal så är det troligt att hans bild av samtiden skulle bli rätt skruvad. Till att börja med skulle han nog konstatera att det inte står något. Och kanske funderar över hur lika alla bilderna är, och hur lika modellerna är, och hur lika.... och jag undrar om han inte skulle titta mot bokhyllan i jakt efter andra texter för information om samtidens vara.

Det har hänt något med modejournalistiken och det är inte en särskilt munter utveckling. Det kunde vara annorlunda och kanske kommer det att bli annorlunda igen. Med andra redaktörer, andra skribenter och nya direktiv från tidningsägarna så kan det hända snabbt. Det magasin som är först kommer att kapa marknadsandelar.

Hur klär sig kvinnorna är Libyen just nu? Vad hade färgen grönt för betydelse i samband med maktövertagandet 1969, vad betydde orange i samband med händelserna i öst för ett par år sedan och hur kommer det sig att Boss lanserar en kollektion med samma färg. Vi för krig mot Talibaner sedan ett par år tillbaka. Vad säger deras kläder? Jag kan komma på ett tiotal frågor som skulle vara kul att skriva något om. Ge mig en dag så kommer jag på hundra till.

Det är väl det som är en kreativ process. Det handlar om att utmana det självklara med något helt annat. Mode och krig i stället för mode och reklam.

* Anatole France i Kabylovas Den stora modeboken. Folket i bilds förlag 1967

Detaljer

2011-02-22T12:43:00.000+01:00

Som jag varit inne på så sitter jag fast i Gabrielle Chanels värld för tillfället. Det som slår mig när det gäller hennes väg in i modets absoluta finrum är hennes nätverksbyggande. Etienne Balsan tog henne till sig och genom hans vänner och inte minst genom att han lånade ut sin lägenhet till henne när hon kom till Paris var helt avgörande. Boy Capel lånade hennes pengar till såväl uppstarten av fösta butiken på Rue Cambon, i Dauville och första modehuset i Biarritz. Det var när hon kunde betala tillbaka lånet för Biarritz som hon själv kände att hon var helt självständig.

Men det var inte bara pengar som hjälpte henne. Hon anställde omedelbart bra försäljare i sin butik på Rue Cambon. Men inte bara försäljare hon anställde en hattmakare som gått den långa vägen från lärling till mästare Lucienne Rabaté. Hon gjorde samma sak i Dauville och i Biarritz plockade hon in Maire-Louise Deray som hade erfarenhet från couture för att lyckas.

Gabrielle hade utöver det en förmåga att hamna i de rätta sociala sällskapen. Vilket gjorde henne såväl mystisk som beundrad.

Gabrielle Chanel hade alltså en god förmåga att omge sig med bra personer. Hon anställde tidigt människor som kunde mer än henne och satsade själv på att styra verksamheten snarare än att lägga sig i varje led. Hon var med andra ord en framtidens företagsledare. När jag läser organisationsböcker i stil med Collins Good to Great eller liknande så tänker jag oj om dessa insnöade personer kunde fundera litet utanför sin lilla värld. Det finns historiska ledare som har mycket att lära oss. Och en av dem är Gabrielle Chanel.

Jag funderar på att sätta ihop ett föredrag som handlar om henne och koppla det till konsten att driva ett företag. Det går att koppla ihop hennes liv med såväl samtida som framtida organisationstankar.

Vad tror du? Låter det som en bra idé?

Bekvämlighet

2011-02-21T14:14:00.000+01:00

Jag träffade en synnerligen karismatiskt person i lördags. Ett kort möte blev fyra timmar. Ämne efter ämne och allt möjligt och omöjligt kom upp på bordet, sopades bort och kom tillbaka. Ett riktigt bra samtal med andra ord.

Självklart kom vi in på kläder. Och så kom vi in på bekvämlighet. Min samtalspartner beskrev sitt klädval som styrt av i första hand bekvämlighet. Det är lätt att koppla bekvämlighet med ett ointresse för kläder, men så behöver det inte vara. Eller när jag gick från mötet så funderade jag på bekvämlighetsbegreppets innebörd.

Först kan man tänka sig att bekvämlighet konnoterar till chinos, skjorta, foträta skor och vindjacka. Det är bekvämt. Inget som sitter åt. Men det kan vara något annat också. Bekvämligheten kan vara kopplad till den personliga smaken. Det kan vara lättare att greppa själva tanken om man utgår från begreppet obekväm.

Man kan (kvinnor också) känna sig obekväm i kläder som visserligen är trendmässigt rätt, men inte avspeglar eller kommunicerar bärarens personlighet. Den känslan uppstår lätt i en provhytt eller när man kliver in i en klädaffär som inte har saker man gillar. Obekvämligheten står i motsats till den bekvämlighet som en människa kan känna när kläderna eller klädmärket är "jag". Vissa känner sig bekväma i en slips, andra inte, vissa i riktigt tajta jeans, andra inte och så vidare. Och bekvämligheten är därmed inte en fråga om intresse eller ointresse. Det går nog egentligen inte att säga att en människa är ointresserad av kläder. Alla har koll, med de hanterar sin koll på olika sätt. Genom att vara bekväma med att de hittat sin stil och håller i den eller den som hela tiden hänger på alla trender och känner sig tillfälligt bekväm i det senaste.

Båda är ju rätt lika, fast olika och det spännande är att de två personligheternas extremer brukar tycka väldigt illa om varandra. Kanske är det för att ingen tydliggör modeslavens slaveri mer än dess spegelbild. Både är ju slavar och har hela tiden koll på vad som händer, men av helt olika anledningar.

Bekvämt. Hmmm.... det låter så enkelt, men det är det ju aldrig.

Butik the Chanelway

2011-02-20T18:32:00.001+01:00

Just nu är jag inne på Chanel av olika anledningar. Och när man läser om henne och hennes sätt att arbeta så slår det mig om och om igen att hon hade koll på så mycket.

När hon öppnade sin första butik på Rue Cambon 21 så var hon fortfarande en okänd modist bland många andra. Men hennes hattar var speciella i sin enkelhet och kunderna ville möta henne. Men hon fattade snabbt att det fanns ett element av magi i att inte vara för tillgänglig. Så hon anställde bra försäljare som kunde agera i hennes ställe. Men inte bara det. Hon såg till att utbudet i butiken var begränsat. Allt för många produkter skapade bara förvirring. Kunder kunde helt enkelt inte välja. Kombinationen bra försäljare som tydligt kunde tala om för kunden vilka produkter som passar i kombination med få saker i butiken gör valet enklare. Man känner sig ju utvald när man får uppmärksamhet. Och när man passar i en av så få produkter så infinner sig en känsla av tur. Det känns till och med litet lyxigt att man klarar av att bära en av de få produkterna.

För Gabrielle innebär det att hon hela tiden kan föra ett nytt sortiment. Butiken känns ständigt ny och föranleder människor (kunder) att titta in litet oftare. Och det är ju lättare att sälja till någon som faktiskt är inne i butiken.

Ytterligare en fördel är att det sällan blir övergivet material för att uttrycka sig på kanslisvenska. Ingen realisation utan varje produkt går för fullt pris. Vill du bli av med något svårsålt så sänk priset till en stamkund som därmed känner sig speciell.

När jag vandrar runt i flera av samtidens klädaffärer så slås jag av att de tycks tänka precis tvärt om. Personalen är kanske inte ens försäljare utan studenter, extra eller något annat. Det går typ två tusen produkter per extraarbetande outbildad försäljare som alltså inte kan svara på frågor. Det är för mycket att välja på och sortimentet snarlikt det som finns i butiken intill. Och väntar jag en månad så kan denna produkt komma på rean. Eller så hittar jag den på Outlet som är själva anti-tesen till Chanels butik.

När kommer klädmärken att läsa historia och kolla upp vad som funkade riktigt bra och inspireras av det istället för samtidens rätt misslyckade upplägg.

Är butiksbyggare ängsliga eller har jag helt fel. Är dagens koncept trots allt lönande?

2011-02-19T16:49:00.001+01:00

2011-02-18T21:06:00.001+01:00

Schiaparelli och kreativitet

2011-02-17T13:29:00.000+01:00

Som alla andra modenördar snöar man förr eller senare in på Elsa Schiaparelli. Hon var speciell på många sätt, men det mest utmärkande draget var nog hennes känsla för att chocka. Att göra det en gång kan kanske sättas upp på hoppsankontot, men i hennes fall var det snarast en del av skapandet.

Elsas bakgrund var Italiensk överklass. Hon växte upp i en miljö som präglades av klassisk smak och en förkärlek för de högra konsterna. Därmed hade hon en grundläggande känsla för stil när hon kom till Paris och mötte surrealismen och särskilt Salvador Dali. Man kan tänka sig att det var mötet mellan dessa två storheter som möjliggjorde nya tankar. Om Elsa skapat ett mode utifrån sin stilmässiska bakgrund som präglades av en högborgerlig smak hade det troligen blivit ganska trist. Men när hon såg på det klassiska (som hon kunde med hela kroppen) med surrealismens glasögon så hände något. Då förlöstes hennes kreativitet. Om vi läser vad Sahlin säger om kreativitet så kan vi fundera vidare på Schiaparellis förmåga att göra det annorlunda.

Kreativitet är problemlösning, men en problemlösning där problemen löses inte genom regelridgiditet eller mekanisk regelföljande, utan genom att man bryter mot gamla invanda regler och istället skapar nya lösnigseffektiva regler och strategier.*

Schiaparelli behärskade reglerna till fullo. De var en del av hennes habitus** som Bourdieu skulle säga. Hon följer inte reglerna när hon chockar, men hon utgår från dem. Annars är chocken inte möjligt. Man måste förstå en avvikelse för att bli chockad. Genom att läsa kläder med hjälp av surrealismens raster skapas nya möjligheter att skapa nya lösningseffektiva regler och strategier. För att vara kreativ på ett sätt som skapar så pass nya saker så att man chokar kan man alltså inte gå för långt. Då blir det bara obegripligt. Men samtidigt måste det man gör vara nytt, eller samma sak på ett nytt sätt. När Elsa skapade en hatt formad som en sko, en klänning i glas, som en telefon eller byrå så använde hon två för sig själva vanliga material. Men tillsammans blev det något helt nytt.

Vi har ju några kreativa modeskapare i Sverige. Nästa gång vi går på deras utställning så kanske vi kan läsa deras kläder litet bättre. Är de kreativa eller bara konstiga? Hur balanserar de gränsen och hur kreativa vågar de vara?

*Nils-Erik Sahlin Kreativitetens filosofi Nya Doxa.
**Habitus: system av strukturerande strukturer som lagras i kroppen och fungerar som en slags kompass för hur vi tolkar och agerar i det sociala. Enklast vore att säga vanor, men det är för enkelt. Det är mer, habitus är det som styr såväl dina tankar som ditt sätt att röra dig.

Kreativ modejournalistik

2011-02-16T09:21:00.000+01:00

Jag läser en liten bok om kreativitet av Nils-Erik Sahlin.* Och det slår mig att flera av de slutsatser han drar kan appliceras på samtida modejournalistik.

Sahlin skriver att det är kunskap och inte tillfälligheter som ger framgång. Alltså, det gäller att kunna sitt modefält. Som alla andra områden så måste man läsa in sig på modehistoria. För att skriva kreativt bör du veta litet om modeskapare, men inte bara det. Deras arbeten måste kunna sättas in i den tid så plaggen skapades. För att förstå Chanels storhet måste man ha koll på såväl hennes egen bakgrund men också vilket mode hon gjorde uppror mot med sina lättburna och av herrar inspirerade kläder. Vet du var Surrealism är så blir Schiaparellis verk helt annorlunda.

Sahlin skriver vidare att det gäller att man kan spelets regler. Men det räcker inte. Det gäller att inte låta kunskapen låsa. För att bli en bra skribent så måste man ha koll på modet historia, men också på reportagets konst. Hur skriver man korta och bra texter? Vad gör ett bra reportage? På vilket sätt utformas en spännande artikel? Och här gäller det att läsa bra journalistik helt enkelt. Och för att utvecklas så kan det vara en bra idé att läsa bra modejournalistik, men knappast bara. För att lära sig hantverket så måste man läsa bra journalistik och den finns oftast inte i modetidskrifter. Men alla journalistiska fält har sin egen logik så man kan inte skriva allt för avvikande.

Man får inte acceptera självpåtagna restriktioner skriver Sahlin. Men det menar han att man inte skall vara rädd att göra det annorlunda. Skriver du om vänner eller personer du möter så måste du vara journalist i första hand. Det gäller att tänka på din text och din läsare. Inte i första hand på att bli inbjuden till nästa visning. Du får inte heller backa för att skildra sådant som du kanske inte är så intresserad av. Det är genom att läsa in sig på nya saker som ögonen öppnas. Om du bara skriver om unga svenska modeskapare hela dagarna kommer snart en bra redaktör att be dig titta på något annat en stund. Du börjar nämligen upprepa dig.

Därefter skriver han att det gäller att se bortom det invanda och ta steget ut i det oprövade. Det gäller att se saker på ett nytt sätt och jobba med att hela tiden förväntningar och värderingar. Det är kanske det svåraste av allt, men samtidigt det allra viktigaste.

Men om du hela tiden läser andra texter än de som bara handlar om mode och kläder. Om du hela tiden läser in dig på historia, konst, fotografi, textiltillverkning, teorier och metoder kommer automatiskt insikter som gör att du ser saker bortom det invanda.

Du måste alltså utsätta dig själv för nya intryck. Det är genom nya vinklar du ser saker på ett nytt sätt. Och det som präglar en kreativ person är deras ständiga nyfikenhet att hela tiden sätta saker och ting i olika sammanhang. När de ser en klänning, eller som ovan en illustration av en klänning, tänker de inte ful eller snygg. Det är inte så viktigt. De tänker vem, var, varför. De försöker förstå vad det är illustrationen förmedlar. Och med sin historiska kunskap är det möjligt att göra kopplingar. Och med gedigen kunskap om hur en bra text utformas kan de göra något spännande med illustrationen.

Att vara kreativ är alltså något helt annat än att bara ha koll på vad som gäller just nu. Den som bara intresserar sig för vilken stil som gäller i morgon och vilken modekapare och vilket märke som är hetast nästa två timmar får lätt en ängslig blick och en ängslig penna. Och det gör ingen text kreativ.

*Nils-Erik Sahlin Kreativitetens filosofi. Nya Doxa.

Modebloggar och modejournalistik

2011-02-15T08:23:00.001+01:00

I gårdagens studio 1 i P1 fanns ett inslag som tittade litet närmare på fenomenet modebloggar. Reportaget tog fasta på att modebloggare blivit en del av modebranschen och till och med en maktfaktor. Makten ligger i hur mycket bloggaren lyfter ett märke i sin text. Det är med andra ord bra marknadsföring, för varumärket. Och det hymlade inte den intervjuade bloggansvarige för Berns modevecka med. De flyger in några internationellt kända bloggare i stil med Sartorialist och Facehunter som fotar och hissar modeskapare och modemänniskor. Självklart har några svenska motsvarigheter ett par reserverade stolar på Front Row.

Föredömligt frågade sig studio 1 vad bloggarna förmedlar och intervjuade Lotta Lewenhaupt som var kritisk. Han menade till och med att bloggarna som de ser ut nu kommer att försvinna inom några år. Och huvudpoängen hennes kritik handlade om att de var okritiska, onyanserade och att de skriver fruktansvärt illa, om de skriver alls.

Och det kommer inte att funka. Människor vill ha mer.

Det finns flera indikatorer på att det finns ett ökat intresse för reportaget igen. Och som Lewenhaupt påpekade är kanske bloggen - och särskilt bildbloggen - ytterligheten av ett okritiskt modereportage. Nu vänder pendeln. Vi är trötta på ytlig television, less på gratistidningarnas pliktskyldiga texter mellan annonser och alla dessa jagfokuserade krönikörer som sällan säger något annat än det man redan visste. Nu vill vi överraskas igen. Filter är ett bra exempel. Och i veckan kommer Stockholm att få tillgång till Kultur- och nöjestidnignen Nya upplagan som skriver med devisen: Jag tror på att skriva om sådant som man själv gillar - och som läsarna inte vet att de vill ha. Det känns som motsatsen till en modetidskrift som följer Nordamerikanska Vogues reklamestetik. En sak som känns som ett tecken är att Vouges legendariska redaktör Diana Vreeland är den som brukar förknippas med just devisen: ge människor vad de inte visste att de ville ha.

Om vi lyssnar till Lewenhaupt - och det bör vi nog göra - kommer modejournalistiken att förändras. Det kommer fler kritiska reportage och dagens modetidskrifter och dags- och kvällstidningar kommer att se annorlunda ut. Jag ser tecken redan nu. Inte minst alla ni som skriver till mig att diskuterar olika moderelaterade fenomen. Vi är ju många som längtar efter ett annat sätt att skriva om mode.

Det låter som en dröm, men inte så lågt borta.

Ett litet tillägg ett par timmar senare. Visst är det märkligt att modebranschen är så pass sen in i reportagetrenden. De som är känsligast för trender tycks vara oerhört okänsliga i detta fall. Hur kommer det sig?

Galgar

2011-02-14T08:35:00.000+01:00

Härom kvällen kollade jag min garderob. Det är bra med en inventering litet då och då. Vissa saker behöver vädras litet, andra kommas ihåg, några saker skall bort. Jag saknar specifika regler. Jag känner dem som tycker att ett plagg som inte använts på ett år skall ut. Det är inte så dumt. Problemet är att jag har plagg som jag har alldeles för starka band till för att låta gå till Stadsmissionen. Men de är få. Och varje gång jag inventerar så blir det en påse till andra och litet mer luft mellan galgarna.

Den här gången bläddrade jag bland mina kostymer och så slog det mig att de hänger på rätt smala galgar. De är visserligen av trä, men jag tycker att de borde vara bredare ut mot axlarna. Jag har faktiskt några tröjor som skulle må bra att att hänga litet, men till dem saknar jag galge helt.

Jag skulle vilja ha ett gäng olika galgar. Några för kostymer och tröjor som är litet bredare ut mot axlarna. För tröjorna skulle det behövas någon form av gummi eller liknande så att de inte glider av hela tiden. Man kan ju fixa själv med gummiband, men det är inte så kul.

Till kostymbyxor behöver man en annan typ av galge. På samma sätt som tröjor glider av blir det gärna samma sak för byxor. En gång satte jag mig ner och tejpade fast grepptejp som man har på badmintonracket runt pinnen för att det inte skulle glida. Funkade en stund, men tejpen satt inte kvar och någon byxa fick märken av klister. Illa. Så även där kan man sätta några gummiband. Men det är ju inte så snyggt.

Jag önskar mig en bra galge till mina slipsar. Det finns ju, men jag skulle vilja ha ett set. Så så att slipsgalgen har samma stil som de övriga.

Det skulle för övrigt behövas galgar till ytterrockar som är ganska stora och jag skulle vilja ha helt andra galgar till mina funktionsplagg som knappt väger någonting.

Alltså, var köper jag galgar som har olika form och storlek. Som har smarta lösningar för att plaggen inte skall glida. Är det bara jag som tittar dåligt eller är det en av alla dessa vita fläckar i modefältet. Alla har ju galgar hemma, så finns det ingen fyndig person som kan kapitalisera (som det numera heter) på den här idén.

Om vi nu köper plagg som är av bättre kvalitet, som kanske är uppsydda eller hemgjorda kommer vi sannolikt att ha plaggen längre. Då behövs det ju bra galgar.

Journalistik och mode

2011-02-13T16:30:00.001+01:00

Jag har ju surat litet över modejournalistiken. Det är ju inte så värst med analys och kritik. Och man kan ju fråga sig vad det spelar för roll. Ett resultat av modejournalisternas ickevara blev tydligt i morgonens god morgon världen i P1. Det är ju på många sätt ett fantastiskt program som går litet djupare och bredare än vanligt.

Ett av morgonens inslag tog upp samarbetet mellan Rolling Stones och Dressman. För att få litet spännande kommentarer så ringde man upp en kulturskribent på den stora draken, Pet Sounds ägare (en av världens bästa skivaffärer på Skånegatan i Stockholm) och en visartist som bor på landet. Kommentarerna var väl inte värst imponerade utan det blev väldigt mycket jag och min relation till Rolling Stones. Det var väl Pet Sounds ägare som litet avslappnat konstaterade att han skulle blivit upprörd 68, men knappast idag. Han menade att det är samma personer som köper sina kläder på Dressman som köper en CD med Stones.

Det som slog mig var att ingen modejournalist klev in som en av de tre. Samarbetet gäller ju mellan en orkester och ett klädmärke. Det självklara att ringa en modejournalist, teoretiker eller vetare finns liksom inte. Och igen, det är inte bara slapphet. Det är modejournalistikens egen försskyllan. Det finns inte en eller ett par som självklart tar upp tråden när det är dags för en modekommentar. Och det är ett problem. För nu blir det Stones som samarbetar med Dressman och inte tvärt om. För vem vinner på det här samarbetet?

Kära modeskribenter! Det finns bara ett sätt. Det gäller att ta plats. De gäller att bli bättre, så bra att man åtminstone blir uppringd när det handlar om klädmode.

Fodral

2011-02-12T12:22:00.000+01:00

I höstas stod vi några stycken på en klippa mitt i Tantolunden och såg en helt magisk modeinstallation inom ramen för årets Fashionplay. När vi sakta gick hem i stockholmsnatten så pratade jag och en nära vän om möjligheten att föra modesamtal. Man skulle kunna träffas och diskutera mode i någon form. Det skulle vara spännande att bjuda in olika personer för att prata om innovation, det nya svarta (vad det nu kan vara) eller något annat moderelaterat fenomen. Och så händer det! Det finns några drivande krafter som vill sätta igång och jag är inbjuden att medverka. Klart man säger ja.

Och inte nog med det. Det finns redan en spännande förlaga.

Jag blev igår uppmärksam på fenomenet Fodral som finns i Malmö. Det är seminarium där allt från mode och kemi till mode och genus diskuteras. Inbjudna experter får berätta och problematisera. Det är ju helt i linje med sommarnattens diskussion som fortsatte på en indisk restaurang.

Jag återkommer med mer information om samtal i Stockholm. Tills dess: http://fodral.blogspot.com/

2011-02-11T20:02:00.001+01:00

Kreativitetens kärna

2011-02-10T08:51:00.001+01:00

Vad gör dig kreativ? Frågan är ju inte helt enkel att svara på. Men för den som sysslar med mode (om vi med mode tänker oss något i stil med ständig förändring) och särskilt klädmode har en fördel av att vara kreativ. Klädmodet kompliceras av att inte bara ständigt förändras utan samtidigt vara rätt konservativt. Det är en paradox som gör det svårt att hålla koll på gränserna för vad som är inne/ute, god och inte god smak. Summan av klädmodets komplexitet kan framkalla änglsan och det är kreativitetens bipolära motsats (eller en av dem).

Ängslan kan förklara likhet. Och ju ängsligare man är för att inte ha koll (eller uppfattas som okreativ) ju lättare är det att hemfalla åt de tydligaste kreativitetssymbolerna för att inte vara fel. Det kan i sin tur förklara hur man med viss munterhet kan gå omkring i områden som sägs vara kreativa noder och konstatera extrem likriktning.

Kreativitiet är kanske inte att veta vad som är inne och klä sig därefter. Kreativ klädsel kanske handlar om att bryta med den tillfälliga hegemoni som gäller. För att kunna bryta måste man i sin tur utsätta sig för nya intryck och omfamna istället för att motsätta sig det som är annorlunda. Det gäller alltså att inte vara så ängslig. Och då är vi tillbaka till något som handlar om personlighet.

Är kreativitet något man föds med eller är det inlärt? Jag är ju konstruktivist och tror på det senare. Vi lär oss kreativitet och jag skulle tycka att det vore spännande att skriva om människor som klär sig kreativt. Vad har de för gemensamma beröringspunkter i uppväxten. Klass (ekonomiskt/kulturell), kön, ålder, stad, landsbygd, skolgång, fritidsintressen och en rad andra parametrar skulle vara kul att jämföra. Jag inbillar mig nämligen att det kreativa är resultatet av allt det som nämns ovan och massor av annat. Det är helt enkelt en förmåga att "känna av" vad som gäller och bryta. Och det är vissa personer som är väldigt bra på det här.

En sak som är gemensam för många av de personer som jag uppfattar som kreativa är avsaknaden av det så kallade "duktig flicka syndromet". Alltså, istället för att jaga bästa betyg så frågar sig en kreativ person vad hen skall använda kunskapen till. Istället för att springa fortast så tänker den kreativa personen hur hen skall ta sig runt utan att skita ner sina snygga träningskläder, kollar in rumpan på medtävlare, har gjort en skön låtlista på Ipoden och så tar sig den kreativa runt och får ut något av grejen förutom att bara uppnå ett mål. På vägen lyckan hen uppnå flera saker och det är mötet mellan de intryck som multiupplevelsen ger som skapar nya tankar. Att vara kreativ är inte att tänka nytt utan att tänka annorlunda. Och det gör man bara med öppna och nyfikna ögon.

Så jag fundear litet på det här med betygssystem i skolan. Är det bra för kreativiteten? Fundera en stund på om dina klasskamrater som alltid hade högsta betyg i alla var de mest kreativa. Vad hände med dem? Vilka är det i klassen som gör de coola sakerna idag? Jag är inte säker på att vinnarna vann, utan det visar sig ofta att den som tittade åt sidan litet då och då snappade upp saker som senare i livet gör dem betydligt bättre rustade för en föränderlig samtid.

Så, kan vi lära ut kreativitet? Jag vill tro det. Är våra utbildningar kreativitetslaboratorier eller belönar vi dem som springer med skugglappar i jakt på högsta betyg? Tyvärr tror jag på det senare. Är det ett problem? Ja, vi formar generationer av duktiga flickor och båda könen som sitter fast och inte klarar av att tänka utanför ramarna.

Hur som, kan man läsa kreativitet på klädseln? Om vi leker med tanken att vi kan det. Är det du ser omkring dig betryggande eller oroande.

Vintage - det tar aldrig slut

2011-02-09T09:14:00.000+01:00

För ett par dagar sedan fick jag ett utskick i min meljbox. Det kom från NK och de efterlyser gamla plagg och accessoarer som är märkta med NK:s logo. De söker också efter plagg från något av de stora modehusen. Om du har något hemma i garderoben så kan du träffa Bukowskis vintageexperter för utlåtande och värdering.

Utskicket frågar om du, din mamma eller mormor sydde upp aftonklänningen på NK:s Franska eller om det finns en kostym från Engelska skrädderiet. Om det är så att just ditt plagg faller experterna i smaken kanske det kommer att vara med i en utställning i början av mars. Om du är en av dem som har ett konstverk hemma så ta en promenad till NK på söndag den 13:e mellan 13-17.

När jag läser mejlet så ler jag och tycker att det känns fint. Och så slår det mig att mejlet samtidigt pekar på en ganska trist utveckling. Var är NK:s Franska idag? Var är Engelska skrädderiet? Borta!

Det är också skillnaden mellan NK förr och nu. Egentligen är NK en av alla de gallerior som förpestar vår samtid. Det är litet glassigare, förlagan Lafayette och åldern gör att det känns litet lyxigare. Fast det finns inget på NK som inte finns någon annanstans. Liksom lyxen urvattnas har även NK blivit allt tristare. Om du tar en kaffe på något av kaféerna så kan du råka ut för en kaffemaskin (värst är kaffet intill bokavdelningen. Det är inte kaffe).

Du blir sällan expedierad av en person med kunskap. Det är sällan personalen ger annat intryck än att de egentligen gör något annat. Frågar du litet om tillverkning, material så blir det noll respons och det känns helt främmande att fråga om stilråd.

Varuhuset har smidigt följt med lyxens utslätning. Det är trist på NK. Det är förutsebart och det är mer galleria (där märkena är större än huset) än varuhus där NK är platsen där varorna skiner litet extra.

Jag önskar att de skulle gå mot trenden med sämre kvalitet, inte leda den. Deras eget tilltag visar ju med all önskvärd tydlighet hur förvandlingen förändrat husets innehåll. De kommer att ha en utställning med kvalitet och det kommer att skära sig hårt mot samtidens massproduktion.

Tänk om det fanns någon som ville mer. Tänk om detta var ett led i att öppna Franska igen, tänk om Engelska skrädderiet slog upp portarna. Tygavdelningen skulle inte bara sälja gardiner utan foder till kostymer och knappar till klänningar. Tänk att välja tyg till ditt plagg och sedan gå upp med rullen till skrädderiet. Skoavdelningen skulle ju få en helt annan relevans. De som arbetar där skulle ju komma upp till provningen av kostymen eller klänningen för att hjälpa till att välja passande skodon. De skulle liksom hänga ihop på ett sätt som det inte gör idag.

NK skulle kunna göra egna kollektioner, egna serier på samma sätt som förr.

Och kaféerna skulle göra riktigt kaffe.

Skall vi starta varuhus?

Sjukt billigt

2011-02-08T09:20:00.001+01:00

I den svenska modebranschen är socialt ansvar ett självklart begrepp. Med 1990-talets ökade globalisering och inflödet av internationella varumärken på den svenska marknaden, kom gradvis medvetenheten om att villkoren för tillverkningen av kläder och sportskor sällan levde upp till en standard vi skulle kräva på motsvarande arbetsplats i väst. Därför att det lätt att tro att tillverkningen av smycken och bijouterier, idag en självklar del av modebranschen, skulle ha införlivats i debatten om arbetsförhållande

Men smyckebranschen har inte hängt med.*

De senaste kvällarna har jag suttit med en klump magen och läst. Boken Sjukt billigt -vem betalar priset för ditt extrapris av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong berättar bland annat historien om hur det går till när billiga smycken tillverkas i Kina.

De glas- och metallbitar som gör ett smycke formas. Det är lätt att glömma när man kliver i på någon av alla de butiker där färdiga smycken hänger längs hela väggarna. Men allt som hänger där har skapats av någon. Och denna någon sitter ofta mellan 12 till 16 timmar framför en slipmaskin i Shenzhen utan ansiktsmask. Han eller hon är en av mellan 100 och 300 miljoner migrantarbetare som jobbar svart helt utan rättigheter. Den person som slipade ditt billiga smycke gjorde det utan skydd och under de minuter det tog att forma till glas-, metall-, eller stenbiten andandes han eller hon in det stendamm som hela tiden fyller lungorna och sakta leder till den dödliga sjukdomen silikos.

Har du frågat tig hur ett smycke som slipats av någon kan vara så billigt? Svaret brukar vara löneläget i Kina. Men det är bara en del av sanningen. De fabriker, och i många fall hem helt utan insyn, som skapar de produkter som vi köper för ett par tior saknar helt skyddsutrustning som fläktar eller personskydd. När dagen är över kan man se vad arbetaren slipat eftersom de är helt täckta av damm och när de snyter sig eller spottar så kan du se vilken färg det var på dagens slipmaterial.

När reportrarna besöker fabrikerna så berättar ledningen en historia, men när de går runt hörnet och pratar med de anställa kommer en helt annan berättelse. Och den gör ont. Det som är mest beklämmande är hur de svenska kedjor som köper in smycken från fabrikerna reagerar på reportrarnas frågor.

Glitter från Söderköping är tillsammans med H&M och Wedins de största inköparna av billiga smycken från Kina. Jag var inne på hemsidorna och det fanns absolut ingen dokumentation som säger något om smycketillverkning. I boken berättar författarna hur Glitter betraktar en uppförandekod som en företagshemlighet. Jag sökte noga igenom deras sida under morgonen och det saknas sådan dokumentation även idag. När jag sökte vidare på nätet hittade jag en uppsjö av butiker och hemsidor som marknadsför billiga smycken utan att tala om hur och var de tillverkas. Ett av de mest uppseendeväckande hemsidorna var Mi Lajki. Jag undrar om de kända ansikten som marknadsför sin egen design vet hur deras idéer tar form.

Jag vill att du läser boken och berättar för alla du känner hur det går till. Och nästa gång det är dags för bling: köp vintage, köp äkta på Myrorna, Stadsmissionen eller via Pantbanken. Låna av släktingar eller se till att det du köper har certifikat som garanterar att stenarna är brutna och slipade på ett sätt som inte garanterar människors död.

* Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson, Ola Wong (2007) Sjukt billigt -vem betalar priset för ditt extrapris

Synnergier

2011-02-07T14:47:00.000+01:00

Ett varumärke är ju tomt i sig själv. Det gäller att fylla märket eller symbolen med ett särskilt innehåll för att det skall bli attraktivt. Det finns skickliga varumärkestrateger som kan fylla en tom nod med det innehåll (och bara det innehåll) som varumärket vill kommunicera.

Låt mig förklara det hela litet mer tekniskt. En nod (eller ett tecken om man så vill) är alltid tom. Den får sitt innehåll genom att kopplas samman med andra tecken. Noden fylls alltså med ett särskilt innehåll genom flera tecken som i sin tur har bipoära motsatser för att bli begripliga.

Enklast förklaras det hela såhär: NOD = + 1 + 1 + 1 + 1

Noden är tom sig själv, men får innehåll genom den andra tecknen som i en kedja (ekvivalenskedja) fyller noden med innehåll.

Mode (tomt tecken) = + ytligt som förstås i relation till djupt + kommersiellt som förstås i relation till icke-kommersiellt+ lätt/tungt + viktigt/irrelevant och så vidare.

En varumärkesstrateg måste alltså tänka på såväl vad ett varumärke signalerar och till vilka bipolära motsatser människor (omedvetet eftersom vi endast kan förstå något genom språket och genom skillnader en man är inte en kvinna, en bil är inte en katt och så vidare) kan tänkas associera med varumärket.

Och nu till ett praktiskt exempel: Weekday är ett varumärke. Det är alltså tomt i sig själv. Märket har fyllts med coolness genom sina tidigare ägare och särkilt Örjan (underground, utmanare etc.) (+1), myten om att märket höll på att förbjudas i Nordamerika på grund av ett upp och nervänt kors i pannan på döskalleloggan (+1) och så vidare.

Plötsligt så fylls varumärket med innehåll genom en koppling till Stockholmsoperan. Om du köper en t-hirt på Weekday för 200 spänn så kan du använda den som en entrébiljett. Operan i Stockholm är ju ett sedan länge etablerat varumärke som traditionellt kopplats samman med högborgerlig kultur, med konst och tradition. Det är ju bra för operan, men jeans!?!

På senare tid har Opera som företeelse vattnats ut genom ett slags Bocellivirus som skapat en kronisk förkylning (hundra skivor i veckan med mer och mer tveksamma samarbeten tenderar att vattna ur). Det talas heller inte längre om Opera utan om Operahus. Det byggs ett nytt i varje stad. Köpenhamn och Oslo har fått två spektakulära byggnader. Du har säkert hört talas om dem, till och med sett husen, men vilken repertoar gäller just nu? Ingen bryr sig. Alltså, Opera är byggnader utan innehåll. Och jag kan tycka att om man vill visa sig på styva linan så gör som Dubai. En gigantisk fallos och så är det klart. Vad som är i är skitsamma.

Hur som helst. Opera är inte enkel materia. Och hur faller kopplingen mellan Weekday och Operan ut? Vad tänker människor om kopplingen eller vilken koppling gör man? Är brallorna lika tomma som Operan? Eller är det Operan om känns som ett par biliga jeans från Kina?

Var är en varumärkesstrateg när man behöver dem?

Nouveau riche

2011-02-06T13:31:00.001+01:00

Efter Dana Thomas bok som handlar om lyxbranschens självmord har jag funderat en del på konsumenten av samtida lyx. I boken skriver Thomas att antalet konsumenter av Haute Couture minskat från 4000 till 400. I princip är det endast Hermés och Chanel som kan sägas syssla med lyx på det sättet vi tänker oss lyx. Men ett problem med hennes bok är att hon i princip bara tar upp så kallade kända märken.

Lyx definieras ju av sällsynthet och riktig lyx är ofta diskret. När du ser sådan lyx så förstår du att plagget, klockan, bilen eller vad det nu kan vara är speciell. Men du kanske inte kan se vilket märke det är. Det spelar inte någon roll för den som bär och kör den typen av produkter. De som vet vet och om du inte vet bekymrar inte en sådan person.

Han eller hon (hen) skiljer sig helt från vad man brukar kalla Nouveau Riche eller de nyrika som inte riktigt kan hantera de koder och den stil som tar lång tid att förvärva. Skillnaden mellan nyrik och överklass är den iögonfallande konsumtion som Thorstein Veblen beskrev det i The Theory of the Leisure Class redan1899. Pierre Bourdieu har beskrivit samma klass i monumentalverket Distinktionen som finns översatt i Kultursociologiska texter. Det handlar om smak och förmågan att behärska stil. Någon som nyrika har problem med.

När jag läste Thomas slog det mig att flera andra texter som pekar ut de platser där pengar numera ackumuleras inte ligger i Europa. Det är i Kina och Ryssland som miljonärer och miljärdärer skapar förmögenheter. Och skillnaden mellan dessa två länder (och kulturer) är frånvaron av överklass (och därmed överklassens kulturella smakdistinktion). I Ryssland försvann de till att börja med i samband med revolutionen och de som var kvar dog i Stalins läger. I Kina sopade kulturrevolutionen bort alla kulturbärare (vilket stil också handlar om).

De som plötsligt sitter med miljoner knät saknar alltså kunskap om stil. Och det resulterar i att konsumtionen begränsas till det kända och det som syns: det iögonfallande som Veblen skulle säga. Bilar, klockor, byggnader och annat som skriker ut pangar är intressantare än kvalitet och tradition. Därför anpassas också klassiska märken till dessa människors smak. När Dior blir bling, när Louis Vuittons väskor ser ut som en kopia av sig själv så är tanken att de skall appellera till de nyrikas som behöver tydliga signaler för att bländas och lägga upp plånboken.

Förskjutningen av rikedom åt öster blir alltså ett problem för klassisk lyx och i förlängningen århundraden av hantverksskicklighet. Frågan är om det är tillfälligt eller om lyxkonsumtionen kommer att förändras? Hur lång tid kommer det att ta för en nyrik stekare som sitter på Sturehof och tror sig vara cool att fatta hur fånig hen ser ut i omgivningens ögon? Går det fort kan flera av de märken som nu kämpar om överlevnad klara sig. Tar det för låg tid kommer traditionsrik lyx och hantverk att försvinna lika fort som samma töntar sprutar ut innehållet i mousserade vin i Båstad.

Pälsförbud

2011-02-05T14:59:00.000+01:00

Det är modevecka i Norge kommande vecka. Ett av de mest omtalade besluten inför årets visningar var att förbjuda päls. Det visar sig att franska Elle, New York Magazine, NBC New York och Ecouterre har skrivit om det.

Beslutet kommer från en grupp norska designers som startat organisationen Mote mot Pels i samarbete med aktionsgruppen NOAH. Syftet handlar om att sätta ett större fokus på kopplingen mellan mode och etik.

Sedan går artikeln vidare med att prata om djur. Jag fattar inte vad det har med saken att göra.

Modejournalistik III

2011-02-04T14:30:00.001+01:00

Igår avslutande jag med ett utlovat svar på frågan om journalistutbildningar för den som vill skriva seriöst om mode.

Mitt svar kanske kan förbrylla en aning. För jag är inte säker på att du skall läsa journalistik i första hand. Jag tror på en grundläggande universitetsutbildning i botten. Därefter en komplettering med eventuella skrivkurser och varför inte en journalistutbildning på toppen. Poppius är utmärkt. Låt mig utveckla.

Vad du läser på universitetet (och här inkluderar jag självklart högskolor) är mindre viktigt. Men filosofi, sociologi, socialpsykologi, historia, litteraturvetenskap, etnologi eller historia är kanske naturliga områden. Men jag kan tycka att en fysiker eller varför inte en matematiker skulle vara en intressant skribent. Tänk kemisten som skriver om parfym. En person som verkligen kan hela grejen. Vilka reportage.

Det du kommer att ha med dig från en utbildning är en uppsättning teorier och teoretiska perspektiv. Om jag tillåter mig att sammanfatta skillnaden mellan en universitetsutbildning (under förutsättning att du verkligen pluggat och inte ägnat tiden åt annat) handlar om att du inte utgår från dig själv som exempel. Istället för att säga jag framför varje tänkbar förklaring av olika fenomen så kanske du inleder med: hur kommer det sig, om man ser det utifrån ett historiskt perspektiv, i jämförelse med... ja, man har helt enkelt skaffat sig en uppsättning glasögon som gör att man kan se saker från olika håll, och fattar att ens egen uppfattning eller det människor ibland kallar sunt förnuft är ett sätt att se saker på. Och att det finns flera.

Läser du sociologi kan du analysera en kollektion utifrån ett queer-, diskursanalytiskt-, histoiremateriellt-, dramaturgiskt-, strukturellt eller poststrukturellt perspektiv bara för att nämna några. Det gör att du kan säga så mycket mer än bara "-Jag tycker att det är...".

En universitetsutbildning lär dig kritiskt tänkande. Du får grundläggande kunskaper när det gäller att processa stora material (så kallad kvantitativ kunskap om statistik och annat). Du lär dig metoder för insamlade av kvalitativt material (intervjuer, enkäter etc). Att plugga ger dig också ett värdefullt kontaktnät och inte minst tillträde till en rad områden som annars skulle vara stängda. En universitetsutbildning har ett helt annat värde internationellt i jämförelse med Sverige.

Under tiden jag utbildade mig så skulle jag se till att spendera en eller ett par terminer utomlands. Varför inte läsa vid Sorbonne i Paris (gångavstånd från alla stora modehusen), i New York, London eller Tokyo. Under tiden jag befann mig på dessa platser skulle jag se till att jobba extra på något av alla de modehus och häftiga butiker som finns på dessa platser. Jag skulle samtidigt lära mig Paris, London eller Milano genom att besöka de platser som jag läst om i modehistoriska böcker. På köpet får du ett språk (förutom modets språk). För grejen är att du under hela din studietid läser böcker, artiklar och texter som på olika sätt berör mode. Och som självklart börjar du med historia. Det finns en uppsjö av texter som berättar som gäller för tillfället. Dem kan du kolla in på nätet, i modetidskrifter eller genom bloggar. Men det historiska kräver tid i form av läsning. Du måste kunna din Poiret, Schiaparelli, Lanvin och så vidare. Men inte bara det. Du måste veta litet om världen före och efter 1900, före och efter första och andra världskriget. Du måste förstå hur globaliseringen påverkar hur kläder tillverkas.

Läser jag socialpsykologi så är det självklart så att mitt examensarbete på något sätt kommer att beröra mode och klädbranschen. Min Master skulle säkert handla om hur Chanel framställs i en rad biografiska verk om jag läste litteraturhistoria eller om jag var konsthistoriker så kan man jämföra kläder (som konst) mellan olika tidsepoker i förhållande till... ja... till vad... något mer spännande än dig själv i alla fall.

Med en universitetsexamen i botten så står du inte och faller som frilansande journalist. Det kan vara svårt nog. Med en examen kan du söka stipendium och i väntan på att ge ut din bok jobba med ett välbetalt och intressant arbete.

Under tiden du pluggar läser du självklart texter om mode. Men viktigast av allt. Du skriver. Hela tiden. Varje dag. Det tar tid att bli bra. Och att hitta sin egen stil, sitt uttryck tar en stund. Skaffa en blogg, skriv för dig själv eller dina vänner. Gå med i en skrivcirkel, gå en skrivkurs. Skriv på engelska, på annat språk om du kan. Lägg ut på nätet. Låt andra läsa och kommentera. Var inte rädd för kritik. Det är skitjobbigt i början, men det släpper.

Ta rygg på personer som du beundrar. Hör av dig och be dem läsa dina texter. När du har tid, kliv upp på en tidningsredaktion och fråga om du får hänga där ett par dagar för att lära. Fråga om du kan hänga med på ett reportage och bära kameraväskor. Se till att vara där det händer. Jag lovar. Och det är min absoluta erfarenhet. De bästa delar alltid med sig. De är soporna som säger nej, så då var det i alla fall inte värt att hänga med dem. Du skall ju bli journalist, då måste du våga fråga om du får prata med folk. Eftersom du är i Paris eller i London så kommer du ju att hänga med otroligt spännande människor. För du har tid. Skit i att titta på tv. Där har du tiden.

Shit! Jag skulle kunna skriva en bok om det här. Men mina blogginlägg börjar bli för långa som det är. Så jag kapar här. Synd, för det var kul.

Modejournalistik II

2011-02-03T14:31:00.001+01:00

Igår avslutade jag mitt inlägg med ett stöddigt påstående som lovade bra modejournalistik. Och jag skall försöka hålla mitt löfte.

Det finns nämligen modejournalister som gör fantastiska reportage. En av dessa skribenter är Dana Thomas. Hon började sin karriär på The Washington Post 1987. Sedan dess har hon arbetat för Newsweek, Times och en rad andra dagstidningar och tidskrifter. Hon bor i Paris (var annars).

För fyra år sedan kom hennes Deluxe How Luxury Lost its Luster. Boken är precis det exempel på god modejournalistik som jag skulle vilja läsa mer av.

Hur jobbar Dana? Vad är det som gör just hennes sätt att skriva så bra?

Till att börja med så har hon ett kritiskt perspektiv. Med det menar jag inte att hon dissar saker och ting, utan hon förhåller sig hela tiden kritisk till det hon ser och hör. När hon kommer in i en butik så bländas hon inte av kläderna som hänger på galgarna eller accessoarerna som står på hyllorna. Hon funderar på varför de står just där, om förhållandet mellan skor, klänningar, dam, herr, parfym och handväskor. Hon kollar in inredningen, funderar över vilken signal personalen sänder ut genom klädsel och bemötande. Och här nämner jag bara några av de detaljer hon granskar när hon kliver in i en butik. Hon tänker kritiskt på samma sätt vad hon är ser.

Vad hon ser leder till ett spännande reportage. Hon funderar på hur butiker såg förr, vad som förändrats och varför. Hon beskriver modehusens sätt att sälja Houte Couture i början på 1900-talet med idag. Och funderar över hur det kommer sig att skillnaden är så stor.

Alltså, hon är ständigt kritisk.

Men det räcker inte. Hon är utöver kritisk upplysande. Med det menar jag att hon drivs av en ambition att lära läsaren saker. Det innebär att hon måste börja om från början när hon till exempel berättar om Chanel eller Dior. Hon går tillbaka till deras födsel, beskriver deras uppväxt och vilket samhälle de växte upp i. Med den bakgrunden ser hon skillnader och likheter när hon ställer deras historia mot samtiden. Hon kan jämföra Lagerfelt med Chanel, hon kan jämföra Diors inredning före och efter LVMH övertagande och Marinos design.

Upplysningslusten leder också till att hon stannar till. Hon nöjer sig inte med att bara referera till Peter Marino. Hon berättar om honom, hans karriär och vad det leder till att så många av de stora modevaruhusen använder samma inredare. Det gäller alla hon möter, allt hon skriver om. Hon gräver och visar vad hon hittar.

Hon drivs av en vilja att upplysa.

Till sist så är hon påläst. Hon kan sin modehistoria. Hon kan också skriva och backar inte för att fråga när hon inte vet. Kommer hon in i en butik som säljer parfym så slutar det med att hon åker till Grasse för att se hur det går till när de rosor som ingår i Chanels Nr 5 pressas och packas för transport. Hon följer med buteljen till den "näsa" som blandar parfymen och hela vägen så berättar hon för oss som läser hur det går till, vad som är vad när det gäller naturliga och syntetiska tillsatser.

Hon respekterar läsaren.

Bra modejournalistik. Kritisk, upplysande och respektfull. Och till det kan du lägga till kunskap och nyfikenhet. Ta med er dessa ord till vilket mode reportage som helst. Det är bara att bocka av. Finns det med eller inte. Jag tänker ofta inte.

Köp, låna eller snatta Danas bok. Läs och läs igen. För att bli bra behöver man bra förebilder. Det är inget magiskt med Danas reportage. Hon har inte en penna som är begåvad eller så. Hon har hållit på sedan 1987. Som alltid. Bra saker tar tid. Bra reportage tar tid. Och den som skriver behöver hjälp. Ingen skriver en bok själv. Inte ett bra reportage heller. Det visar Danas bok också. Läs den!

Såhär borde all modejournalistik se ut. Kort som lång. Eller den borde alltid eftersträva att vara kritisk, upplysande och respektfull.

I morgon skall jag fundera litet på en annan väldigt spännande läsarfråga. Om man vill bli en seriös modejournalist, hur gör man då? Vilken utbildning skall man välja?

Modejournalistik

2011-02-02T13:48:00.002+01:00

Härom dagen fick jag ett läsarmelj som tog upp frågan om journalistik och särskilt modejournalistiken. Det en bra text med spännande funderingar och upplysning. Läsaren avslutade mejlet med en fråga: "För var är ärligt talat ambassadörerna för den seriösa modejournalistiken?"

Det är en bra fråga. Och egentligen är det sorgligt att den ska behöva ställas. Men det tristaste är kanske svaret. De finns, men de för en tynande tillvaro i journalistikens utkant.

Efter att jag funderat en hel del på hur det kommer sig att modejournalistiken är - för det är tyvärr så - betydligt sämre (och här kan man fundera på ordet sämre men ni fattar vad jag menar) än annan journalistik skulle det vara fel att ge sig på journalisterna. Det är litet som att skjuta budbäraren. Istället borde tv-, radio-, dags- och kvällstidningarnas och särskilt mode- och samtidsmagasinens redaktörer ifrågasättas. Hur kommer det sig att redaktörerna inte tittar sig omkring efter spännande skribenter när det gäller mode?

Den modebevakning som vi råkar ut för är av generellt av fyra slag:

1. Konsumentupplysning: det finns ett antal personligheter som genom sin stil influerar andra. Konsumentupplysarna har ofta en nära koppling till traditionella medier och särskilt kvällstidningar. De har egna hemsidor och lanseras som personer snarare än som skribenter, kritiker eller journalister. Själva greppet gör att mode blir platt och ytligt. Och det kan verka avskräckande för andra journalister på samma tidning att skriva om mode.

2. Jagjournalistik. Det finns ett antal personer som i bloggform berättar och dissar olika samhällsföreteelser litet hur som helst. Det brukar vara personer som är litet annorlunda och spännande. De rekryteras för att skapa intresse runt en hemsida och på så sätt öka trafiken som i sin tur leder till intäkter genom reklam.

3. Hybrid av 1 & 2. På de större dagstidningarnas hemsidor (men gudbevars inte i pappersupplagan) kan modeskribenter få en blogg där de kan vara något mer nyanserade än på den egna reklamfinansierade nättidningen.

4. "Modeberättelser". Till denna kategori lägger jag Sr STIL som har karaktären av upplysande med i stor utsträckning feelgoodkaraktär. Det förekommer sällan eller aldrig kritisk journalistik. Samma typ av berättelser kan förekomma i dagstidningar i samband med att en modeskapare uppmärksammats internationellt eller vunnit pris av något slag. Det finns utöver dessa (ofta inställsamma) berättelser intervjuer där modeskapare får berätta om världen på sitt sätt. Intervjun läggs ofta upp enligt modellen skribenten ställer en fråga:

L: vad ser du för trender i din kristallkula?
I: jo, jag ... jag ... och jag tycker och tycker och det kan vara intressant och så...
L: vilka färger är det som gäller nästa år?
I: svart, blått, rosa och grönt...

Den som intervjuas avkrävs sällan eller aldrig ett varför eller vad de menar med sitt svar. I denna genre förekommer ett citerade som är helt extremt i förhållande till analys. I vetenskapsvärlden säger man att citatet talar för sig själv, alltså att den som försöker beskriva något inte gör en analys. Det blir "bara" en berättelse.

De olika formerna av journalistik är ju inte främmande i andra områden. Men de är synnerligen vanliga i modejournalistiken. Och jag vill påstå att det handlar en hel del om att redaktörerna för dagspress, tv, radio och speciellt nyhetsredaktionerna underskattar sina läsare och lyssnare. Det är alltså en redaktörsproblem snarare än journalistproblem.

En av orsakerna till den samtida modejournalistikens form kan kopplas till redaktörernas redaktör Anna Vintour som sedan länge basar för amerikanska Vogue. Sedan hennes tillträde har i princip alla redaktionella texter kapats till ett minimum. Det är en tidskrift som drivs av reklam och de stora kedjornas annonser bestämmer till stor del innehållet i tidskriften. De fotoreportage som görs är visserligen vackra, men ack så förutsebara. Modellernas kläder är nästan uteslutande samma märken som gör reklam i tidningarna och någon form av granskande journalistik finns inte.

Grejen är den att Vintours sätt att skapa tidskrifter fungerar som modell för hur modetidskrifter skall göras. Antingen på så sätt att de är kopior (som svenska DV) eller Vogues antites (fasion eller Acne Paper). Och inget blir bra.

I morgon tänker jag skriva litet om bra modejournalistik och hur den skulle kunna se ut.

22.6 miljarder

2011-02-01T14:01:00.001+01:00

Förra året sålde "vi" kläder för litet mer än elva miljarder kronor.* Det är all time high! Det går bra nu, cashen rullar in som Petter skulle rappa.

Siffrorna gör till och med att de mest visionslösa vaknar till liv. Och plötsligt händer det som ingen trodde var sant. En politiker, och inte vem som helst utan en minister i den nuvarande regeringen formulerar ett mål. Björling vill dubbla! Som luttrad håller man på att ramla av stolen. Vet politiker ens om att vi har en klädexport.

Man fortsätter att läsa och så... tomt! Hur!

Björling säger att det är ett ambitiöst mål. Och det är bra. Det gillar vi. Nollvisioner och liknade är det som gäller. Ös på! Hon tycker till och med att det är realistiskt och lutar sig mot att exporten ökade trots att all annan handel minskade under finanskrisen. Hmmm... vet inte om man kan dra den slutsatsen, men skit samma. Hon är ju på!

Men jag efterlyser i alla fall ett hur? Skall det tillkomma företag eller skall de befintliga öka takten? Skall branschen breddas genom tillkonsten av litet med avancerat mode (och då tänker jag inte på HT utan tekniska kläder som exempelvis Peak eller Fjällräven (är de ens svenneföretag slår det mig))?

Det finns ju helt klart en mängd unga modeskapare som vill, men som inte klarar av allt vad det innebär att driva upp ett klädföretag (som Mode Svea visade). En snabbkoll på de firmor som lyckas ger vid hand att de antingen har en gedigen kunskap om klädskapande och försäljning innan de startar sin verksahet (ex. Filippa K vars pappa drev Gul & Blå) eller björnkoll på hur man skapar ett varumärke (ex. Acne som också eller egentligen är en reklambyrå) för att nämna två av de företag som leder till ökningen av klädexporten.

Skall vi äntligen få ett modeinstitut som kan samla ihop all den kunskap som krävs för att vi skall dubbla 22.6 miljarder och närma oss 50! För det är klart det går. Men då krävs en samlad vision, en helhetsgrepp som spänner över partigränser och som har ett långsiktigt mål.

Det är klart det går! Vi kunde sälja för 11.3 förra året, vi kunde bli bäst i världen på att laga mat. Vi kan logistik genom H&M, IKEA, Volvo och vi kan muta genom genom Eriksson, Saab och Bofors. Vi kan plocka in all den kunskap som krävs och processa den. Klart vi kan! Yes we can!

*Svensk modeexport sålde för 11,3 miljarder kronor år 2010. Det är en rekordsiffra, men handelsministern vill fördubbla den.

Handelsminister Ewa Björling (M) säger till SvD att hon tror att den svenska klädexporten kan fördubblas.
− Det är ett väldigt ambitiöst mål, men fullt realistiskt. Jag vill att vi ska fördubbla all svensk export till 2015, säger hon. Bakgrunden till detta är att klädexporten ökade med 2 procent under finanskrisen, då övrig handel minskade med 17 procent.

Nya siffror från branschorganisationen Teko som SvD Näringsliv tagit del av visar att år 2010 var det mest framgångsrika året någonsin för svensk modeexport. Försäljningen ökade med tio procent, eller en miljard, enligt preliminära siffror. Hit räknas dock inte produkter som tillverkas utomlands och som sedan säljs vidare direkt till ett annat försäljningsland, som till exempel kläder för H&M. Källa: Dagenshandlel.se 2011-01-31

Kampen om stil

2011-01-31T13:43:00.001+01:00

Just nu, just i detta nu pågår ett uppror i Egypten. Unga egyptier som fått nog av århundraden av tyranni reser sig mot den politiska och militära makten. Är det en revolution? Det vet vi inte. Det är alltid svårt att beskriva det som pågår i stunden.

Det finns knappast någon som inte önskar de unga modiga en annan framtid. Men det är förvånansvärt tyst. Stormakterna håller sig i bakgrunden. Europa säger inte mycket och den svenska utrikespolitiken som numera helt och hållet representeras av en twittrande hallänning serverar oss plattityder. Hur kommer det sig att världens demokratier inte ställer sig upp som en enda storbystad kvinna och ryter till mot den gamle diktatorn och hans hantlangare.

Rädsla!

Och rädslan stavas Islam och särskilt den variant av Islam som ifrågasätter "vårt" sätt att leva. Det är samma rädsla som drivit in SD i riksdagen, samma rädsla som får fullt normala människor att investera i villalarm, segregera sina barn och samma rädsla som får miljoner människor att acceptera radikala inskränkningar i sin integritet.

Och det finns inget som manifesterar denna rädsla som den heltäckande klädseln. Det som händer i Egypten kommer att mätas i antalet kvinnor som kommer att ta på sig Niqab, abaya eller hijab. Reportrar kommer att mäta demokrati som de gör på gatorna i Kabul, Teheran eller Bagdad. Demokrati tar tid. Men världen är illa rustad med tålamod. Då blir det lättare för radikala grupper att ta över; grupper som kan utnyttja de samhällsstrukturer som med västs goda minne klarat av samma odemokratiska ledare i trettio år. Och de vet att symbolik är viktigare än innehåll. Det leder till fler heltäckande kvinnor och i sin tur en föreställning om en misslyckad revolution.

Politik är kläder har alltid varit viktigt, men idag är det kanske viktigare än någonsin. Lyssna noga på hur reportrar pratat om slöjor som en metafor för frihet. Det kommer ... jag lovar. Massmedias dramatik är sällan fylld med överraskningar numera.

Kampen om demokrati och frihet handlar mer och mer om en kamp om stil.

Kopierade kläder - vem bryr sig

2011-01-30T18:46:00.001+01:00

Nästa gång du går förbi en affär som säljer uppenbart falska accessoarer så är chansen stor att du tittar på barnarbete. I de fabriker där barn mellan 7 till 14 år arbetar syr man ofta upp de falska handväskorna med litet sämre kvalitet. Vissa barn lär sig och får gå vidare och arbeta med mer avancerad förfalskning.

Barnen gör de väskor som du kan köpa i alla dessa små affärer som säljer mat och annat från mellanöstern eller Asien. Ibland händer det att du blir medbjuden på ett av alla hemförsäljningspartyn av tupperwaremodell som blir allt vanligare. Det är inte bara sexleksaker utan ibland rader av väskor som visst är falska, men som hemsäljaren säger gjorda på samma fabrik som originalen. Men tyvärr är din väninna (för det är ofta en väninna) antingen naiv eller förd bakom ljuset. Det är inte samma fabriker som gör kopiorna. Det är en ganska reglerad industri. Men det kan vara fabriken som ligger vägg i vägg någonstans bland det tusentals hangarerna i Pärldeltat eller någon annanstans i Asien. Och där arbetar ofta barn.

Hantverket tar tid att lära sig. Så när du ser en väska som är illa sydd eller limmad så kan du vara ganska säker på att det är någon som just börjat i branschen Och det är i regel barn. Har du en sådan väska hemma, som du köpt på en resa till Thailand eller New York. Ta fram den, känn på den. Dra litet i loggan. Är den limmad så kan du vara helt säker. Den är tillverkad av ett barn.

Känn vad den väger. Det är ungefär ditt samvetes vikt.

"Sometimes the cases are truly horrific. "I remember walking into an assembly plant in Thailand a couple years ago and seeing six or seven little children, all under ten years old, sitting on the floor assembling counterfeit leather handbags"... "The owner had broken the children´s legs and tied the lower led to the thigh so the bones wouldn´t mend. He did it because the children said the wanted to go outside and play".*

* Dana Thomas Deluxe -How luxury lost its luster, s. 288.

Wattsfashion

2011-01-29T21:33:00.000+01:00

Varje gång jag ser ett trumset tänker jag på Charlie Watts. Han är trummis i Rolling Stones och sannolikt en av världens absolut coolaste personer. Han både spelar och klär sig extremt bra. Alltid elegant. Även på turné.

Så läser jag att Rolling Stones skall göra reklam för Dressman! Det känns helt otroligt att min hemligaste stilikon Charlie Watts skall gå omkring i en kostym från D.

I Oslo håller butikerna på att byta ut logotypen. Den gula ersätts med en röd. Och tydligen ingår Stones i en remake av märket. När jag läser om Dressman på nätet så visar det sig att deras första butik låg i samma område där jag tillfälligt hyr en lägenhet. Bara det känns som ett märkligt sammanträffande. Jag måste erkänna att jag tills för en ganska kort tid sedan trodde Dressman var typ från Tyskland. I alla fall inte från Norge. Men så är det, men lär sig något nytt varje dag. Dressman är norskt, alla kan tydligen köpas för pengar och hjältar faller hårt.

Charles Watts

2011-01-28T19:27:00.001+01:00

Svenska landslaget i mode

2011-01-27T14:27:00.000+01:00

En av kocklandslagets representanter Tommy Myllimäki tog igår silver i den prestigefyllda tävlingen Bocuse D´or (som vanns av Mattias Dahlgen 1997). Danmark kom först och Norge på tredje plats. Alltså, norden gör världens bästa mat!

Det är egentligen helt sjukt stort. Mat är liksom globalt och Sverige ställs mot kulinariska högdjur som Frankrike, Tyskland och Italien. Och knäcker!

Hur är det möjligt? När vi pratar om mat och de svenska matundret så brukar avsaknaden av traditioner var en ingrediens i receptet. Kockarna är välutbildande, de har möjlighet att snabbt ta för sig i köken eftersom vi inte har en ingrodd tradition av hierarkier i svenska kök. De tillåts experimentera och råvarorna är alltid av yppersta kvalitet. De har också uppbackning av såväl staten som näringslivet. Vi har exempelvis måltidens hus i Grythyttan och värdefulla ambassadörer som Carl-Jan Granqvist som jobbar hårt i det dolda för att lyfta fram talang.

Kockarna har allt som unga modeskapare inte har. Tänk att översätta samma sak på mode. Ge unga kvinnor (för här finns en skillnad som jag tror har betydelse. Samtliga deltagare i kocklandslaget är unga män) chansen att utbilda sig, att genom ett institut på samma sätt som i Antwerpen få jobba med de bästa modeskaparna, med de bästa materialen förfina sin kunskap på samma sätt som kockarna.

Vi har ju fördelen av att på samma sätt sakna de traditionella modehusens hierarkier och förlamande traditioner. Det är ju intressant att samma länder som brukar kopplas ihop med mat är modets motsvarigheter. Det finns inget som inte säger att vi kan göra samma sak med mode som med mat. Bara viljan finns.

Ge mig chansen så skulle jag skapa världens bästa mode. Vi har alla möjligheter. Fundera bara på hur du tänkte första gången några galna kockar från Sverige bestämde sig för att bli bäst i världen. Tjena sade många. De står där med lång näsa idag. Klart vi kan göra samma med mode. Fan, vi kör! Men hur?

Till sist: Grattis Tommy!

Jag jag jag...

2011-01-26T14:24:00.001+01:00

Gårdagens P1 morgon överraskade med rubriken "pälstrenden". Mode är annars rätt frånvarande i svenska nyhetssändningar. Vad jag vet har radions nyheter ingen täckning alls. Och det kan man ju fundera på. Programledaren inledde hur som helst med den intressanta frågan hur det kommer sig päls är inne igen. Mot bakgrund av PETAs demonstrationer och 90-talets bojkott från supermodellernas sida är det ett spännande fråga. Päls är tillbaka - hur kommer det sig?

För att redan ut trenden hade P1 morgon två inbjuda gäster. Jag missade namnet på den första. Den andra var Agnes Braunerhielm från Rodeo. Kul! En moderedaktör och en vad jag förmodade var trendanalytiker, sociolog eller journalist med trender som intresse. Men icke!

Gäst 1 inledde med att prata om dig själv. Hon berättade att pälsen hon bar var nysnodd från hennes mamma i julas, att det var lamm "av något slag" och jag, bla bla, jag, jag jag jag.... Hon lyckades till och med klämma till med att päls var varmt. Som om det är en funktionsplagg. Programledaren tyckte det var okej. Härligt lättsamt. Och den som tycker mode verkar ytligt blev knappast omvänd.

Agnes B försökte komma in i samtalet och pekade på en möjlig trendförklaring genom att koppla samman det nya intresset för päls och stilikonen Kate Moss (som ofta ses med päls och kom efter 90-taltets supermodeller) och pälsindustrins lobbykampanjer som tycks ha burit frukt. En bra och intressant början.

Programledaren hade alltså ett gyllene tillfälle att faktiskt börja förstå hur en trend föds och sprider sig. Men nope! In med gäst 1 som bröt av med kommentarer om fuskpäls och annat. Det var ju inte det som själva trendspaningen handlade om. Och så var det över och vi som lyssnade satt snopna och undrade vad som hänt.

Jag undrade var alla kopplingar till rådande samhällsklimat tagit vägen. Vad betyder det att päls är tillbaka. Vad signalerar päls? Bär vi mer päls i Sverige än i andra länder, nehe, då är det alltså ett tecken på något större och så vidare och vidare. Vad är en trend, hur funkar det och allt man satt där och kände att man kunnat bidra med. Och jag förmodar inte bara jag.

Jag kan inte låta bli att tänka att mode behandlas annorlunda i jämförelse med andra ämnen. Det finns ju massor av kompetenta människor som kan ge svar på frågan om päls, som kan reda ut hur det går till när en trend sprider sig. Det finns de som kunnat koppla samman päls med andra fenomen, som kunnat kasta ljus på obegripligheter som vi alla "drabbas" av. Om inte annat så hade P1 morgon kunnat ringa redaktionen på STIL som i alla fall kunnat vaska fram ett alternativ till gästen utan namn.

Jag undrar hur Agnes kände sig efter mötet med gäst 1 och en ointresserad programledare. Jag var mest sur. Kanske mest på gäst 1 som inte klarade av att se bortom sig själv och krossade ett tillfälle att säga något intressant. Jag jag jag... Fuck you!

Om konsten att smälta in

2011-01-25T13:33:00.001+01:00

Det händer ju att läsare skriver till mig och kommenterar inläggen. Och jag tycker det är jättespännande att läsa hur mina texter väcker tankar och funderingar.

Häromdagen kom en text som problematiserade mitt förhållande till det unika. När jag satte mig ner och funderade på mina grundantaganden så stämmer ju det. Jag tänker så: att alla vill vara unika. Och så behöver det ju inte alls vara.

Läsaren funderade på sin egen vilja att smälta in som en effekt av att känna sig annorlunda. När hen beskrev delar av sitt liv så handlade mycket om att med hjälp av kläder "göra sig normal". Och det är just det som är det paradoxala unika. För hen tänker jag. Och i det ögonblicket blir hen en individ som speglar sig i andra och väljer kläder utifrån en redan existerande diskurs som postulerar vilken stil som gäller och hen förhåller sig just till diskursens ständiga föränderlighet (som är ett av modedikursens drag). Det unika, som i hens fall handlar om att vara som andra, gör att vissa avvikande plagg faller bort. Det gör hen känslig för vad som gäller och inte gäller, vad som är ute och inne. Den person som hen representerar är ofta utmärkta smakråd. Om än något konservativa. Men de vet direkt när det är för mycket, för litet eller fel. De har koll.

Kollen gör också att de är särskilt kunniga om vad andra har. De observerar, funderar och speglar. De värderar spegelbilden och säger nej.

Grejen är att vi alla känner oss mer eller mindre fel. Få om ens någon känner sig rätt. Allt för många samhällsdiskurser griper in och reglerar en eventuell känsla av välbefinnande. Fan, jag borde äta bättre, sova mer, titta mindre på tv, läsa mer, träna oftare, ljuga mindre, vilja mer, och jag borde framför allt veta mer om mig själv. Och jag önskar att jag mådde bättre, som hon, som han, som alla andra. Fan!

Att vara otillräcklig är en del av vår identitet. Kläder är ett skal som fungerar som ett filter mellan oss och den värld som vill oss något. Och vi väljer (tvingas) hela tiden att hantera vår omvärld genom kläderna, genom att avvika, smälta in, säga oss och andra att vi inte bryr oss (vilket ofta är modets allra största offer). Men hur vi än gör så arbetar vi med vårt unika jag. Vi jobbar hela tiden med att söka just det där unika plagget som antingen får oss att synas eller försvinna.

Grejen är väl att alla kläder fungerar som skydd, som ett sätt att få oss att passa in: att bli våra unika jag. Den som klär sig iögonfallande kanske vill smälta in lika mycket som den som väljer det försiktiga. Kanske är den som klär sig allra mest extremt den som använder kläder som ett skydd. Att synas är ju att dölja genom att blicken fokuserar på annat. Att vara extrem handlar också om att smälta in, om inte annat i rollen av sig själv. En roll som inte alltid känns bekväm, men likafullt tar över och tvingar på samma sätt som den som vill klä sig för att smälta in.

Äh, det blev inte bra det här. Jag låg och tänkte på det när jag skulle somna, och tänkte på det när jag vaknade.

Grejen är väl att unik och smälta in är litet samma sak. Jag fick bara inte till det känner jag. Och du som läst såhär långt nickar. Jo, jag känner det.

Längtan efter lyx

2011-01-24T13:58:00.000+01:00

Jag har kommit på mig att längta efter lyx. Alltså, inte något som skall kännas lyxigt, beskrivs som eller försöker vara lyxigt. Jag menar lyx som kombinerar hantverk, material och sällsynthet. Sådan lyx som man kanske får resa litet för att få uppleva.

Det slog mig när jag besökte några av de "märkesbutiker" som finns i såväl Oslo som Stockholm. Här finns såväl Vuitton, Hermés som Dior tillsammans med Pret-stors som Hifiger och Boss tillsammans svenska försökskaniner som Acne och Filippa K.

NK har systervaruhus i såväl Oslo och Köpenhamn och Helsingfors. De är större varuhus som efter Printempsmodell saluför snart sagt alla märken som skymtar förbi i modetidskrifterna. "Butikerna" är trista bås där försäljarna hellre ägnar sig åt att prata bakfylla mellan varandra än att hjälpa en stackars kund att känna sig bekväm. Skillnaden i stil är knappt märkbar och den som stannar till och kollar litet mer noga upptäcker snart smuts, trasiga lampor, ovikta plagg och trötta blickar. Det är inte lyx, det är extremt mycket dussin.

Och det känns inte så kul. Det är snarast skittist. För det är ett tecken på en urvattnad stolthet. Inget tas på allvar. Vare sig design eller kund. Reklamkampanjer har ersatt hantverksskickligheten. Idag vill vi inte ha en bra väska, vill ha en LV- eller Diorsymbol. Materialet är långt ifrån lika bra som tidigare. Och den som vill ha en sällsynt väska eller något annat plagg kan ju försöka.

Jag blir inte förvånad om det snart går att köpa LVMH produkter på ICA eller Konsum. Och det borde leda fram till att pendeln börjar svänga. Det kommer kanske att komma protester mot de höga priserna. Det kanske inte känns så kul att vännen som köpte sin väska på sidenmarknaden i Peking för två hundra spänn faktiskt har en identisk väska som du betalade flera tusen för.

Du kanske får för dig att ställa frågor om ursprungsland eller liknande när du köper en kostym för sex, sju tusen. Och svaret -"jag vet inte", känns tamt.

Hej, du kanske får för dig att du vill vara unik. Att du vill bära ett plagg som du stolt kan säga att det är helt befriat från barnarbete. Och då kanske du känner hur de flesta märken som du ser runt dig inte kvalificerar sig. Det är då du kan få en lyxcraving. Det är inte för att du är elitist. Andas ut! Du är bara less. Och det är bra.

I väntan på nästa resa eller nästan nyår: köp second hand eller kolla runt litet efter någon ny spännande svensk designer. De finns, ring dem och boka tid. Berätta om din idé och låt dem förverkliga dig. Låt dem göra dig stolt. Vill du ha namn? Jag har en bra lista. Hör bara av dig.

Jag som trodde...

2011-01-23T13:52:00.001+01:00

... att jag kunde sy i en knapp tills jag såg den här instruktionen. Härom kvällen var det sydags. Det fattades ett par knappar i mina byxor och jag plockade fram min kära syskrin. Här har jag duktigt sparat alla knappar som följer med plagget när man handlar. Så det var inga som helst problem att finna knappar som passade. Och när jag trädde tråden och stolt konstaterade att jag inte behöver den där lilla hjälpsaken kom jag på att jag några dagar innan laddat ner en instruktionsbild för att den såg litet cool ut.

Så jag tittade och så slår det mig: det är liksom dubbla trådar. Man trär alltså dubbel tråd på nålen. När jag tittade på instruktionen så tänkte jag att det kanske kräver en litet grövre tråd. Ny nål, nytt försök och det var litet knivigare att trä dubbelt. Det måste jag medge. Så fortsatte jag att följa instruktionen och sydde bara ett varv genom hålen, surrade tråden runt sig själv och avslutade med en knut. Och jaha, där satt knappen liksom fast på ett helt annat sätt.

Och då slog det mig att det är så otroligt mycket jag inte kan. Alltså, jag kan (kunde) inte ens sy i en knapp. Och det värsta är att jag inte ens fattade att jag inte kunde. Jag trodde till och med att jag visste hur man gjorde. Okej, jag är inte fundamentalist, det finns självklart fler sätt att sy i knappar på, men skillnaden var markant. Det här var så mycket enklare, snyggare, snabbare och på alla sätt bättre. Det var liksom skillnaden mellan konfektion och lyx. Och plötsligt kände jag det... yrkesstoltheten. Ni vet, eller jag hoppas att ni vet. Den där känslan av att plötsligt behärska något och omedelbart se effekten av sin kunskap. Och det som var så fundamentalt handlade om att jag kunde bedöma att det jag gjorde var bra.

När man föreläser, skriver, forskar eller gör en massa saker i sin vardagliga vardag så vet men inte om det är bra. Man ser inte resultat på det sättet. Hur var dagens blogginlägg? Svamligt, tydligt, intressant, unikt eller skittrist. Sånt tänker man ju på, och det är lättare att hålla med sig själv om det sista. Men att sy i en knapp så att den sitter där den skall ger mig en helt annan feedback. Det var/är bra eller inte bra. Och när det är bra så känns det bra.

Alltså, mer knappar skall sys. Man kanske skall börja stoppa litet strumpor eller ge sig på en trasig dragkejda (det skall visst vara rätt så krångligt). Alltså, klädvård är helt enkelt bra för själen. Och så slår det mig. Det borde jag ju veta. Att putsa skor ger ju samma sköna känsla.

Är jag ensam om att känna mig litet alienerad i min vardag? Jag tror inte det. Jag undrar om inte sko- och klädvård kan få oss att må litet bättre?

2011-01-22T12:51:00.001+01:00

Marinoeffekten

2011-01-21T14:39:00.001+01:00

Peter Marino

Har du funderat över hur det kommer sig att de flesta flaggskeppsbutikerna ser ungefär likadana ut runt om i världen? Det finns ett enkelt svar. De är i de skapade (eller inspirerade) av samma kille: Peter Marino.

Mario inledde sin karriär på 70-talet. I början arbetade han för några av New Yorks mest prestigefyllda arkitektkontor. Samtidigt hängde han med Andy Warhol och gjorde om Andys eget hus och senare The Factory studio. Han säger själv att det jobbet var en ganska bra anledning att starta eget, vilket han gjorde 1978. I början gjorde han om lägenheterna för Yves Saint Laurent, Chanels ägare Alain Wertheimer och Fiats Gianni Agnelli. Kunderna var sällan bekymrade över kostnader. Marino spenderade så mycket som 57 miljoner dollar för en kunds vardagsrum och bibliotek.

Klivet från vardagsrum till modehus gick genom Monsiuer Arnault som ringde upp honom när LVMH tagit över Dior. Det gamla modehuset på avenue Montaigne gjordes om fullständigt och gamla kunder kunde knappt känna igen sig när de klev innanför dörrarna. Allt de sobra var utbytt mot en den nyrika vulgostil som numera är modehusens legio. Speglar, guld och en salig blandning av rococo och neo-Louis XVI präglar sedan dess butiker runt om i världen. Efter Dior följde uppdrag för Chanel, Donna Karan, Calvin Klein, Fendi och Louis Vuitton. Och hans stil kopierades snart av flera märken.*

Jag slås så ofta av hur konform modeindustrin blivit. Inredningsstilen är bara en av alla saker som är mer eller mindre samma lika. Grejen är att syftet att kränga helt tagit över. Den magi som gör att vissa saker är lyx och andra inte stavas sällsynthet. Och när allt är tillgängligt, när allt sakta blir mer eller mindre lika (och inte minst tillverkas under samma tak på samma platser) mjölkas lyxen ur de anrika märken som numera har vinstmaximerande konglomerat som ägare.

Men det gör ju att nya möjligheter öppnar sig. Nya märken kan alltid skapas. Och Sverige kan kanske hävda sig i framtiden. Grejen är att man (vi, någon, DU!) bör fundera på vad lyx är och vad som krävs. Byredo är litet på G. Happy Socks är kanske antitesen och mitt i mellan ligger Acne och Filippa K och skvalpar utan att veta vilket ben de skall stå på. Lyx, mass eller mitt i mellan? Om något märke vill mer, vågar våga. Hur skall ett svenskt lyxmärke inreda en butik så att den fyller innehållet med produkterna med lyx?

Jag tror jag vet. Det handlar inte bara om själva inredningen. Det är så mycket mer. Men visst går det. Kunderna finns, de saknar faktiskt något att handla.

*Thomas Dana Deluxe -How Luxury lost its Luster, s. 89.ff.

Hjärnan och sånt...

2011-01-20T14:08:00.000+01:00

Härom morgonen slog vetenskapsradion till igen. I ett reportage som uppmärksammats av flera bloggar refererade programmet en vetenskaplig studie som kommit fram till följande: shopping är den den andra stora religionen! Ja, de flesta av oss reagerade med ett: Öh!, ja... men det känns kanske inte så nytt.

Reportern berättade litet om hur forskarna jämförde de nya galleriorna med religiösa tempel. De berättade till och med att vissa butiker hade bönerum och liknande så att den som befinner sig i ett av dessa monsterkomplex kan lämna kortet i kassan och vända sig mot Mecka utan skuldkänslor. Det var kul, liksom analogin mellan Dubai och "Do Buy" som liknar Twilfit "It will fit" som jag skrivit om tidigare. Det skulle vara frågan om en slags sublim reklam som tar sig in i huvudet. Också rätt kul, men sedan spårade det ut. VR har en förmåga att liksom döda det intressanta med en märklig knorr ibland, eller rätt så ofta.

Forskarna hade nämligen mätt hur vissa centra i hjärnan stimulerades i samband med religionsutövning. Och det visade sig att samma centra stimulerades i samband med shopping. Slutsats: shopping är eller kommer att bli vår nya religion.

Suck! För en sociolog är sådan skitforskning (rapportering) provocerade.

Vilket centra talar vi om här. Jag misstänker att samma del av hjärnan ger utslag i samband med att man äter, dricker, får en kram, ser en vän, sitt barn eller älskade. Jag förmodar att det bränner till på samma ställe när man onanerar eller har sex. Grejen är att man sällan kopplar samman det med religion. Yea! Masturbera is the shit - if you are religious.

Det intressanta är egentligen något helt annat. Hur kan man skämta (för det är litet skämtsamt), eller egentligen häda genom att likställa religion med shopping. Hur kan man omvänt koppla samman något så allvarligt som shopping med religion. Handlar det om de båda företeelsernas ytlighet? Är det möjligt att göra kopplingen för att det ligger en så pass stor makt inbäddad i dessa samhällsföreteelser. Är det den gemensamma mystiken?

Eller är det så att forskarna pekar på något viktigt, men klantar till det genom biologikopplingen. Är de två olika företeelserna egentligen uttryck för samma sak.

Är religionens de fattigas sätt att uthärda ett meningslöst liv? Är shoppingen de rikas sätt att uthärda en meningslös tillvaro? Och är såväl religion som shopping egentligen substitut för den lycka som kan uppnås genom en kram, att umgås med dem man tycker om eller sex?

Tunisien

2011-01-19T14:18:00.002+01:00

Någon gång på 80-talet åkte delar av familjen till Sousse på semester en vecka. Vi besökte Karthago, Tunis och en beduinfest ute i öknen. Jag låg mest vid poolen och läste och jag kommer ihåg att näsan var svårt bränd när jag kom hem.

En sak som gjorde intryck på mig var guidens berättelse om den nya ekonomin i landet. När vi på en av bussresorna passerade en fabrik pekade hon på den och berättade att de skotska klädmärket Pringle tillverkade sina tröjor där. Hon beskrev vidare hur Tunisien inrättat skattefria zoner där utländska fabriker kunde etablera sig. Kontraktet mellan staten och tillverkaren var skattefritt i tjugo år och därefter tillföll fabriken och inventarierna (och kunskapen) tunisiska staten.

Jag tror att berättelsen satt sig för att jag blev så otroligt besviken. Som barn spenderade jag nämligen alla somrar jag kan komma ihåg i en liten stad som heter North Berwick i Scotland. Och jag associerade Pringle med Scotland och inte med Tunisien. Jag satt där i bussvärmen och kände mig litet lurad.

Det fattade jag ju inte då, men egentligen sammanfattar det hela klädindustrins utveckling från 60-talet och framåt. En utveckling som inte minst satt spår i det svenska landskapet där de tomma tegelbyggnaderna mellan Göteborg och Borås vittnar om den svenska tekoindustrins utflyttning och senare nedläggning.

Numera tillverkas nästan alla kläder vi bär i ekonomiska frizoner. Men istället för Tunisien ligger de i Asien.* Märken marknadsförs genom reklam som skall koppla plaggen med ett land, en plats eller en livsstil som får oss att glömma hur de tillverkas. Och vi låter oss luras med glädje. Men det som hände i Tunisien kan hända på andra platser. Vad händer om människorna i Bangladesh, Filippinerna eller delar av kina reser sig och säger ifrån på samman sätt som jasminrevolutionen. Det kommer att förändra allt.

Ps. Idag hände en annan sak som kommer att få stor betydelse för klädtillverkningen i framtiden. FN:s organ för olja berättade att världen nådde Peak Oil 2006. Det mina kära läsare kommer att bli ett av världens mest kända datum i framtiden. Det kommer verkligen att förändra.

*Den som vill läsa mer om hur dessa fabriker fungerar kan men fördel läsa Naomi Kliens No Logo där hon utförligt beskriver hur tillverkningen går till.

2011-01-18T13:17:00.001+01:00

P1 is the shit!

2011-01-17T15:44:00.000+01:00

Jag tillhör den kategori människor som lyssnar på SR P1 mellan fyra till sex timmar varje dag. Ibland mer, sällan mindre. De flesta som intresserar sig för mode brukar lyssna (oftast genom att podda) på eminenta STIL. Det är ett av de program som lever upp till Public Service idé som i korthet handlar om (eller borde handla om) att ge människor det de inte visste att de ville ha. En kul sak med det gamla citatet är ett det ofta tillskrivs Diana Vreeland som gjorde Vogue till ett fantastiskt innehållsrikt magasin med den inställningen.

Hur som helst, i dagens vetenskapsradion diskuterade man de fördelar en vacker människa har i förhållande till dess motsvarighet (de sade aldrig ful) Det visar sig att vi (alla faktiskt enligt mängder med undersökningar) tycker att vackra människor är intelligentare snällare, varmare och har en rad andra positiva egenskaper i förhållande till andra. En statsvetare visade att en snygg politiker kan få upp till 20% mer röster i ett val och undersökningar visar att vackra ofta har 10-15% mer i lön. Det har alltså betydelse på flera områden. Helt klart har snygga människor lättare att få jobb.

Diskussionen gick vidare med kopplingen mellan snygga människor och värme, intelligens och så vidare. Och det som förvånade forskarna mest var att det är sant. Det stämmer! Snygga människor är i regel trevligare, de är smartare (och här tolkar jag smart som Gladwell gör i sina böcker. De är lika inlärt som smak). Grejen är att vi lever i ett spegelsamhälle. Den som är vacker bemöts på ett annat sätt en den som inte är det. Alltså, den som är snygg uppmuntras därmed dagligen vare sig det gäller förmågan att räkna som att hoppa hage. Då är livet lättare. Det biologiska var som jag uppfattade det underordnat.

Det gör ju kläder intressant. Det går ju som bekant att "reparera" och rasera ett utseende med hjälp av kläder. Undersökningen förhöll sig till ansikten, men jag vill hävda att de gäller hela kroppen. Och därmed kan man skapa intelligens med kläder. Den som har en skön stil kommer att belönas genom gillande blickar (ofta omedvetna) och tvärt om. Jag har jobbat litet med att klä företagsledare och det stämmer. Rätt stil på rätt plats ger makt.

Är det här bra. Jag vet inte. Det var bara väldigt intressant.

Och precis som vetenskapsradion påpekade har du säkert suttit och irriterat dig över begreppet snygg. Det är väl subjektivt kan man tänka. Men nej, det visar sig att skillnaderna mellan såväl kulturer som ålder är synnerligen överensstämmande. Vad som är snyggt är ganska lika. Bara det är ju intressant.

Framgångsfaktorn

2011-01-16T10:43:00.000+01:00

Malcolm Gladwells Den tändande gnistan och Blink! ligger sedan länge på min lista över böcker "alla borde läsa". I synnerhet den som är intresserad av mode.

I Den tändande gnistan berättar Gladwell hur trender fungerar. I Blink! diskuterar han och förklarar den litet diffusa magkänslan. Han visar hur det kommer sig att man "bara vet" att vissa plagg är äkta och andra inte. Det är spännande och han har flera moderelaterade exempel i båda texterna.

Sedan 2009 finns Framgångsfällan - som skapar vinnarna i svenska boklådor. Härom kvällen läste jag om boken igen inför ett jobb om kreativitet. I boken tar sig Gladwell an föreställningen om talang. Han visar med exempel efter exempel hur framgångsrika personer lyckas. Och det är sällan som man tror, faktiskt aldrig. Han berättar om Matteuseffekten, Regeln om de tio tusen timmarna, Problemet med genier 1 & 2 tillsammans med spännande kapitel som tar upp orsaker till flygplanskrascher och hur det kommer sig att vissa är bättre på matte än andra.

Liksom Den tändande gnistan och Blink! så fascineras man över resonemangen, exemplen, hur Gladwell med sin lätta penna illustrerar sina teser. Och man övertygas, och inspireras. Och det är kanske den främsta framgångsfaktorn för Gladwells böcker. Det känns som att vem som helst (vilket är en av de bärande idéerna i hans böcker) kan bli vad som helst, men att det kräver arbete. Mycket hårt arbete. I Framgångsfaktorn finns till och med en formel för framgång. 10.000 timmar, alltså tre timmar varje dag i tre år. Den som kan lägga ner den tiden på vad som helst: piano, matte, att designa kläder, sy eller skapa företag kommer att lyckas.

Det förklarar hur det kommer sig att många barn till framgångsrika personer också blir framgångsrika. Deras föräldrar vägleder dem helt enkelt. De tar med dem till miljöer där de får sina 10.000 timmar lättare än andra. Det är alltså inte talang i den mening som vi ofta tillskriver en framgångsrik person.

I ett av kapitlen: Joe Floms tre lärdomar så tar Gladwell upp konfektionsindustrin i New York och hur människor som klev av båtarna vid Ellis Island arbetade för att lyckas. Det är spännande, och särskilt intressant för oss som gillar kläder och mode.

Kopplingen till svenskt mode är spännande. Var kan du få dina 10.000 timmar?

Återigen, jag vill ha ett modeinstitut. Jag vill... Jag vill... Jag vill... Jag vill... Vi skulle kunna skapa kurser, seminarium, upplåta lokaler till stipendiater och anordna allt från gästföreläsningar till modevisningar. Och mitt i ett sådant kreativt centrum skulle massor med unga modeskapare samla timmar för att bli framgångsrika.

Tänk om vi hade politiker som byggde för framtiden istället för att ... ja, vad fan gör dom?

Skiftande betydelse

2011-01-15T11:21:00.000+01:00

Häromdagen funderade jag litet på relationen mellan modeller och kläder, eller kläder och modeller. När Worth etablerade Haute Couturen (han introducerade två visningar per säsong) så var det ofta köparna själva som fick vara modeller. Han låg på en soffa och klagade över livet samtidigt som hans sömmerskor måttade och nålade. Kunden var inblandad men kunde bli avsnäst om hon (för det var hon) kom med ett ändringsförslag. Han klädde bokstavligen sina kunder och det sägs att dessa madamer älskade hans divalater. Varje plagg var också ett individuellt konstverk. Med pris därefter.

Om vi hoppar fram i historien och befinner oss i Diors lokaler i samband med någon av hans visningar på 50-talet satt kunderna på stolar och tittade på klänningarna som paraderade förbi burna av en mannekäng. Varje plagg ropades ut och mannekängen bar ett nummer. Varje visning började på en exakt tid och den som kom försent riskerade att missa händelsen eller förpassades till ståplats.

Den som ville handla dröjde kvar i lokalen. Efter att ha uppgett numret på det plagg som önskades fördes kunden till något av de stora provrummen och så kom måttbandet fram. Ibland kom kunden tillbaka flera gånger för att prova (inte sällan tillsammans med äkta man eller älskare). Dior fick ta hänsyn till kundernas önskemål på ett helt annat sätt än Worth. Det var helt avgörande att kunden skulle känna sig nöjd.

En tidsresa till. Vi befinner oss mitt i samtiden. Den som kliver in på huset Dior känner igen lokalerna, men det är inte där visningarna sker idag. Idag är det inte mannekänger som visar plaggen utan de lanseras genom kändisar på röda mattan i Hollywood eller i Cannes. Plaggen som hänger längs väggarna är i betydligt större utsträckning färdiga att bära med hjälp av enklare justeringar (i jämförelse med plaggen från Worth eller New Look är ordet enkelt relevant). Kundens önskemål är helt i centrum. Allt går att få precis som man vill i servisens namn. Plaggen är inte helt olika de skapelser man kan hitta i vilket varuhus som helst (och här behöver vi inte gå in på debatten om vem om "inspireras" av vem och skillnad i kvalitet).

De kunder som klär sig i Haute Couture har minskat från två hundra tusen till runt fyra hundra.

Men vi skulle ju tala om modellerna. Det jag funderade på är hur mycket mer modell det blivit sedan Woths dagar. På den tiden var det kanske modeskaparens fru eller vänner som visade plagg. Plagget i sig var helt centralt. Under Diors New Look var modellernas uppgift att i första hand visa plagget. Men i vår samtid är det snarast modellen som hamnat i centrum. De reportage som kommer från Hollywood eller Cannes brukar inledas med en närbild på en kändis och därefter namnet på den modekapare hon bär. Klänningen i sig blir sällan recenserad, snarare kändisens senaste skilsmässa. Modellerna är större än kläderna, vilket är en trend som inleddes med supermodellerna på 90-talet.

Grejen är varför? Hur kommer det sig att kläderna kommit att spela allt mindre roll? Är det för att plaggen i sig är mindre och mindre intressanta? Det är en dramatiskt förändring. Jag tycker det skulle kunna vara ett utmärkt uppsatsämne eller en längre artikel.

Jag undrar om inte tillgängligheten gjort så att lyxen och glamouren försvunnit från kläderna. Numera hjälper klänningarna kändisar att vara unika, men kändisarna hjälper inte modeföretagen på samma sätt. Tvärt om. Skulle ett modehus i Paris eller ett nytt modehus (i Sverige) hjälpas av att gå mot strömmen och vägledas av Worth och Diors sällsynthet snarare än som flertalet av dagens multimärken finnas tillgängligt för alla genom allt från måttsydd klänning till läppstift för tre hundra (och därtill alla kopior som mjölkar ut allt innehåll ur märket)?

Lyxens baksida

2011-01-14T17:10:00.001+01:00

Dana Thomas Deluxe - How Luxury lost its Luster som kom ut för ett par år sedan innehåller en del häpnadsväckende fakta om samtidens modeindustri. Hennes bok är ett av de få exemplen på kritiska modereportage som både underhåller, upplyser och förfärar.

Som en liten passage beskriver hon händelser som benämns som lyxens baksidor.

Japanese girls work as prostitutes in order to buy luxury brand handbags. Chinese "hostesses" accept shopping visits with their clients at luxury brand stores, which stay open until midnight, as payment for services rendered. The next morning, the hostess returns the purchase for cash, lass a 10 percent "transaction fee", thus inflating luxury brand´s figures in China and washing away any illegal cash transactions between the woman and her client.*

Lyx har alltså en så stark dragning att unga flickor och kvinnor i Japan prostituerar sig för att kunna köpa de handväskor som gäller. I Kina använder värdinnor lyxmärkens butiker för att tvätta pengar.

Det gör ont att läsa. Men om det förekommer där kan det förekomma här. Kan det vara så att unga kvinnor (och även unga män) använder sina kroppar för att klä sig i vissa varumärken i Sverige? I snabba cash beskrev Jens Lapidus hur en av karaktärerna jobbade hela nätterna med svarttaxi för att finansiera bilden av ett framgångsrikt liv. Är det skrönor eller finns det människor i vår närhet som längtar så mycket efter en vara att han eller hon är beredd gå över gränsen för att upprätthålla en fasad?

Vilka krafter ligger bakom det begär som tvingar människor att gå så långt? Ett reportage kanske?

* Thomas Dana Deluxe - How Luxury lost its Luster. s.11.f.

A World gone by...

2011-01-13T16:03:00.004+01:00

Ingmari Lamy är en av Sveriges mest meriterade modeller. Hon har arbetat med Bob Richardson, David Baily och Gil Bensimon. Han har så få svenska modeller prytt omslagen på såväl Harper´s Bazaar och Vouge. Senast medverkade hon i H&M:s reklamkampanj i samband med drakens samarbete med Lanvin.

Lamys tunga meriter gjorde henne till en av våra största nättidningars nyaste bloggare. Ett synnerligen spännande drag och någon med så mycket erfarenhet och koll måste tillhöra det ovanliga. Och i sitt första inlägg väljer hon att blicka bakåt med en serie bilder från 70-talet när hon jobbar med fotografen Sarah Moon.

Flera av kommentarerna konstaterar att bilderna är fantastiska. Jag håller med, men samtidigt är det något som stör. Bilderna som visar kläder från Rabanne, St. Laurent, Dior, Patou föreställer en kvinna tillsammans med en ung pojke. Det som stör är att relationen mellan den unga pojken och den betydligt äldre modellen är uppenbart sexualiserade. Här skulle man kunna vara förlåtande och bara konstatera att tidsandan var annorlunda. 70-talet handlade så mycket mer om att ifrågasätta konventioner och särskilt bland intellektuella i Paris. Arvet efter existensialismen och särskilt Sartre och Beauvoir smittade av sig på modet och modefotografiet. Men likafullt är det svårt att förstå publiceringen av dessa bilder fyrtio år senare. Särskilt när de publiceras utan förklarade eller analyserande text. Nu lämnas tolkningen till läsaren och med tanke på hur mycket vatten det runnit under broarna sedan 70-talets experimenterande med sexualitetens gränser är en sådan publicering snudd på obegriplig.

Mikael Jansons bilder med Daria Werbowy i Interview* resulterade i en kort men likafullt viktig diskussion om sexualitet och etnicitet. Studerar man bildsviten av Sarah Moon så är det rimligt att tolka relationen mellan modellen och den unga pojken som sexuellt laddad. Spänningen mellan den unga pojken som upptäcker sin sexualitet genom en äldre kvinna är en av historiens äldsta figurer. Den kan vid första anblick verka oskyldig, men den kompliceras om vi vänder på relationerna och istället för en kvinna tänker oss bilderna med en äldre man. Men analysen behöver inte gå åt det hållet för att vara provocerande.

Den unga pojkens ursprung kan med stor sannolikhet placeras till Nordafrika. Vid tiden för dessa bilder finns ett spänningsmoment som handlar om Frankrikes relation till kolonierna i söder. Att en ung man närmar sig en äldre kvinna på ett kärleksfullt - eller sexuellt laddat sätt - kan läsas på flera sätt med postkoloniala ögon. Edward Saids Orientalism skulle erbjuda oss en intressant analys. En analys som lyser med sin frånvaro.

Vad betyder bilderna? Det är en av de frågor som jag lämnas med efter att ha tittat en stund. Jag känner inte att de är fantastiska. Jag känner istället ett obehag. Och känslan kommer sig av att modebranschen tycks blivit så immun mot samhälleliga diskurser. Den diskussion som går under benämningen intersektionalitet tycks helt frånvarande. Den postkoloniala debatten finns inte representerad. I en värld där diskussionen om etnicitet, ålder, kön och handikapp blivit en del av samtalet finns inget representerat i modemagasinen. Det är fortfarande så ovanligt med en färgad modell på omslaget av de stora magasinen att det kan kommenteras.

Vad har hänt med modets diskurs? Hur kommer det sig att modet tycks leva så pass vid sidan av det övriga samhället? En gång i tiden var modet en del av framtiden, en del av att skapa framtiden genom utmanande stilar. Kanske vara Sarah Moons bilder en del av detta? Jag vet inte. Och jag får inte heller en ledtråd. Jag sitter mest med en dålig känsla i kroppen.

* Interview Magazine maj 2010

2011-01-12T18:55:00.000+01:00

Drakens samhällsansvar

2011-01-11T14:20:00.001+01:00

Igår nåddes världen av nyheten att den stora svenska klädkedjan efter hyllade samarbeten med Kaiser Karl, V & R, Stella och självaste Rei för att nämna några inleder sitt arbete med att lyfta svenska unga modeskapare med .... Elin Kling !?!

Vi flera tillfällen har jag vädrat mitt missnöje med att svenska kedjor sviker en hel generation unga modeskapare. Det borde vara en plikt att skapa utrymme för yngre kreativa förmågor i form av stipendium, möjlighet till traineeplatser, ett halvår med lön och därefter utställning med framtidsplagg eller någon annan form av ansvar som många andra branscher tar när det gäller yngre förmågor.

Jag vill påpeka att jag har full respekt för Elin Kling. Det är en av alla unga driftiga kvinnor som i framtiden kommer att låta höra om sig på olika sätt. Hennes blogg vänder sig inte till mig utan en helt annan publik. När hon arbetar som stylist så visar hon också prov på att hon kan modediskursen och till och med utmana den litet. Men därifrån är steget långt till att skapa kläder. Hon är inte modedesigner.

Vi har en rad unga och verkligt skickliga modeskapare som behöver hjälp på många sätt. De arbetar under hårda villkor och som utredningen Mode Svea visade så går de flesta under innan de ens kommit igång. Inte för att deras kläder inte håller måttet. Det blir helt enkelt för mycket att vara såväl, ekonom, inköpare, säljare, markandsförare och kreativ när du tvingas arbeta minst halvtid och ofta mer med ett annat arbete för att få det att gå ihop ekonomiskt. Det är denna urkraft, detta driv som den äldre generationen så ofta missar. De sitter helt fast i att 80-talister är curlade och bortskämda att de inte ser hur de håller på att arbeta ihjäl sig utan uppmärksamhet.

Det finns en lång lista på spännande modeskapare som trots detta klarar sig, som gör hundåren och sliter hårt för att överleva. De utvecklar sakta sin stil, sitt särskilda uttryck och de borde vara föremål för flera av de stora kedjornas talangjägare. Men så verkar det inte vara.

Kan det vara så att den individuella modeskaparen ses som problematisk? Hon eller han kanske får för sig att skapa kläder. Gudbevars, det är ju inte det som kedjorna sysslar med. De säljer textil per kilo, med så litet insats som möjligt.

Elin kommer tillsammans med kedjans designers att lansera en lagom säljbar linje. Det är fint. Kläderna kommer att sälja. Media kommer att rapportera enligt en mall som redan är färdig. Ingen kritik, ingen analys, inget nytt. Det är i den bästa av världar ur kedjans synvinkel. Ingen insats, gratis reklam. Men jag är rädd för att det här var en rejäl miss av den stora kedjans marknadsföringsavdelning. Genom att arbeta med en anonym kader designers som gör habila och bärbara plagg så är de beroende av externa symboler för att fylla varumärket med innehåll. Samarbetet med kända fotografer, modeller och ännu mer kända modeskapare är ett bra trick. Kaiser Karl fyller det tomma varumärket med en viss glans. Det är en glans som skulle kunna må bra av litet samhällsansvar. Jag tror inte att Kling klarar av det. Det kan tvärt om leda till att: "vem som helst kan visst". Och det är litet farligt.

Men det är väl kloka personer som vet vad de håller på med. Jag är bara så besviken på att man inte tar ansvar för framtiden. Men vadå. Det handlar ju inte om kläder. Det handlar om att expandera, att växa och på så sätt få aktien att stiga i värde. Det känns som att jag blev påmind om det igår när världsnyheten kablades ut.

Vad hände med framåt?

2011-01-10T14:41:00.000+01:00

Hur kommer det sig att modet tittar bakåt sedan 90-talet och framåt. Det känns som att modeskapare inspirerats av alla decennium både en och två gånger. Tanken uppstod i samband med att jag fick en fråga om samtida trender och särkilt en trend som är aktuell just nu.

Modet finns inte som en isolerad värld i sig. Modet påverkas och påverkar andra samhällsdiskurser som politik, vetenskap och konst för att bara nämna några. Om vi tar fram den grova penseln kanske man kan säga att fram till 90-talet så var politiken drivande för samhällsomvandling och ekonomin medlet för att åstadkomma olika omvandlingar. Det var helt enkelt en tid av idéer.

Sedan 90-talet är det tvärt om ekonomin som styrt samhällsomvandling. Det är en ganska radikal skillnad. Om vi fortsätter att måla med den breda penseln så kanske man kan säga att vi fram till 90-talet byggde samhället och från 90-talet och framåt rivit detsamma.

På samma sätt som politik och ekonomi hängde ihop fram till denna brytpunkt i historien hängde den ihop efteråt. Men många ekonomer (i de flesta fall för att det inte vet bättre) beskriver ekonomi som en objektiv vetenskap. Siffrorna tenderar också att dölja den ideologiska botten på vilken varje ekonomiskt teori bygger.

Den ekonomiska doktrin som gällt sedan 90-talet och framåt är nyliberalism. Det är en ideologi som säger att statens inflytande över samhällsmedborgaren skall minska. Flera privata aktörer sägs pressa priser och som ett mantra brukar nyliberala företrädare föra fram marknaden som lösningen på politiska problem. Vi har sett hur den utvecklingen eskalerat i Sverige sedan just 90-talet och framåt.

Mänger av statliga verk har sålts ut och andra näringar har avreglerats för att bli bättre och effektivare. Vad jag vet har inget egentligen fungerat. Tågen var först ut och ja... sedan bankerna som omedelbart gick i konkurs och räddades av samma stat som avreglerade. Så har det gått med avreglering efter avregelring. Och varje gång tycks våra politiker och journalister bli lika förvånade. Men lugn. Apoteken kommer inte att funka, det kommer inte heller tågen eller bankerna och de får härja som de vill. Det kommer självklart återregleringar (som kommer att kosta) men dit är det en stund.

Till sist kan man höja blicken och se litet på ett större plan vad denna avregleringshets leder till på ett större plan. Land efter land håller på att gå i konkurs i Europa. Irland som av alla nyliberaler sågs som ett mönsterland sjunker snart bort. Och det gäller Grekland, Ungern, Spanien, Portugal och Baltikum som alla hade liten eller ingen offentlig sektor att avreglera. Det är alltså något fel på systemet. Ingen av länderna får in skatter så det räcker att finansiera den egna verksamheten och så får "Big Mama" Tyskland gå in och täcka upp. Men i längden kommer det ju inte att funka.

Kopplingen till modet är uppenbart. När världen byggdes så var modet med på tåget (för då gick dom), sedan 90-talet har modet (och särskilt lyxmodet) gått samma väg som övriga samhället (och tågen som står stilla). Få ägare har kontroll över många av de märken vi kopplar samman med lyx. Och det gäller att kräma ut pengar snarare än att bygga nytt. Det går till så att man tar ett etablerat märke, sätter dit en ung och cool modeskapare som får tweka till det litet och mjölka varumärket på allt innehåll (läs Vuitton). Numera ägs i princip alla märken av några få aktörer som mjölkar snarare än skapar. Och då blir återblickar billigare. Man kan göra en remake och därmed är halva budgeten redan fixad. Det nyliberala modet handlar lika litet som ekonomin om att bygga, eller i modets fall skapa. Det handlar om att avreglera, alltså låta märken exploateras tills de dör.

På massnivån så tillverkas i princip alla kläder vi bär i ekonomiska frizoner. Det är en del av den nyliberala ekonomin. Billig och outbildad arbetskraft skapar likadana kläder i stora tillfälliga hangarer runt om i Asien. Sedan säljs det till oss Europa med flera hundra procents marginal. I denna industri handlar det inte om att skapa nya trender utan att kapa ekonomiska marginaler. Zara är bäst i världen på logistik. Det är därför de är en framgång. Det handlar ju inte om att de skapar kläder. De "inspireras" av lyxvaruhusen som enligt samma logik inspireras av sig själva för att det är billigast. Och så blir det rundgång och noll vision. Vi lever inte i en tid som präglas av idéer, snarast av tystnad. Den mest framgångsrika politikern är den som inte tycker någonting. Eller bara tycker sånt som kan få plats på ett klistermärke (change) Låter det skumt. Vem är chefen för EU? Kan du inte hans namn som får du fundera en stund på varför. Och nej, det är inte Baroso!

Hoppsan. Det blev långt det här. Fan vet om det klargjorde något heller, men jag slutar innan jag skriver en bok.

Fashionfulness

2011-01-09T16:34:00.001+01:00

Ingen har väl undgått begreppet Mindfulness. Det har - som alla begrepp - litet olika betydelser. Men jag kan tolka själva idén som ett slags motstånd eller motsats till det allt ytligare och snabbare samhälle vi sägs leva i.

Liksom yoga och en hel del andra former av måbra/bättre teorier är det ganska eller väldigt individualistiskt. Det är du som skall ändra dig och samhället är nästan som en antagonist, till och med som farligt.

Jag sympatiserar med tanken att man skall stanna upp och tänka litet på sitt liv. Jag är också den förste att skriva under på att vi är mindre fria än någonsin. Som offer för rädsla, reklam, risiga utbildningar och tomma ideologier är det inte så konstigt att vi söker oss mot tryggheten, mot något som är sant i allt det relativa. Men jag ställer mig ibland undrande till om inte alla människor som springer med yogamattan under armen bytt ut ett sätt att hantera sin tomhet mot en annan.

Själva begreppet mindfulness känns så totalt. Du skall uppnå en känsla av totalt sinnestillstånd. Mind-full-ness. Lyckan är ett lugn som du kan få tillgång till genom att rensa tanken på allt som stör. Och det är här något kan hända. Det blir lätt elitistiskt. Den som kommer närmare en känsla av det totala kan börja se ner på oss andra om bara jagar det tillfälliga och materiella. Mindfulness kan av dess utövare ibland ses som motsatsen till det konsumtionssamhälle som är så intimt förknippat med mode och kläder. Och det syns ofta på den stil som många av förespråkarna av olika självhjälps och mindfulnesskurser eller liknande anammar.

Konsumtion sägs vara ytligt till skillnad från sökandet efter det genuina. Men jag är inte så säker på att det är två motsatspoler. Jag tycker mig se att mindfulness är en form av livsstil som på många sätt liknar vilken annan subkultur som helst, och att den för att fungera behöver antagonister för att upprätta gränser och skilja på rätt och fel.

Att shoppa kan väl också vara ett sätt att må bra. Att leta efter det plagg som skall göra festen till en så mycket bättre upplevelse. Känslan av att hitta en kavaj eller en skjorta på statsis för 200 kr där YSL eller Stenströms lyser i nacken kan för en modenörd ge upphov till endorfinkickar som slår ut vilken lotusställning som helst. Att shoppa på allvar innebär kunskap, långa promenader, inläsning, tålamod, överväganden, diskussioner och ett ständigt samtal med den signifikanta andra i form av en modediskurs eller samhället. Att shoppa är alltid socialt i den meningen att plagget endast fungerar i ett socialt sammanhang. En shoppare vänder sig utåt snarare än inåt. Alltså är shopping inte så ytligt som kan kanske kan tro.

Alltså: kan shopping fungera som en terapi?

Till sist: jag är inte emot känslan av att komma i kontakt med mitt inre, att känna mig helt i mig själv. Det händer att jag gör det litet då och då. Det är en individuell handling, men ofta förekommer andra i mitt medvetande. Litet som att shoppa. Det är en form av mindfulness som jag praktiserat sedan tidiga tonåren. Det är min version av mindfulness. Och jag mår bra efteråt. Varje gång.

2011-01-08T13:41:00.003+01:00

Bildungideal

2011-01-07T13:50:00.000+01:00

Häromdagen avslutande jag Khaled Hosseinis Flyga Drake. Den var litet om Suskinds Parfymen. Det kändes som jag var den sista i världen som läste boken. Den var med på den lista som jag alltid bär med mig när jag besöker antikvariat eller boklådor. Det är en lista som finns i mitt huvud och den innehåller sådär femtio titlar. Hittar jag en av böckerna köper jag den och ställer in den i hyllan. Så tar jag fram den när andan faller på. När jag slår igen en bok så brukar jag ställa mig framför bokhyllan för att välja en ny. Då plockar jag ner en bok och väger den i handen. Kanske lägger jag fram ett par böcker på köksbordet för att välja. Det är liksom spännande att bestämma sig för vilken värld jag skall ta del av de kommande dagarna.

Skönlitteratur är liksom vatten något man måste få i sig. Annars torkar man ut. Vissa böcker är fantastiska, andra sådär. Humör, tid, plats och andra tillfälligheter gör att vissa böcker funkar bättre än andra. Men det är aldrig ensamt med en bok. Ibland tänker jag på mina böcker som kulturella intryck. Kanske man man säga att kläder är kulturella uttryck.

Eftersom vi är inne på trendspaning den här veckan så är det inte osannolikt att böcker (eller bildning) kommer att bli framtidens hetaste vara. Nu när universitetsutbildningarna är så uttunnade att studenter klarar av ett heltidsjobb samtidigt som de tar dubbla examina förstår man att det inte är en särskilt bildande verksamhet. Att läsa vid ett universitet är numera bara ut, där ut står för kopplingen till arbetsmarknaden. Ordets fortsättning bildning kan lika gärna kapas av.

När väl den tunt utbildade studenten kommer ut på arbetsmarknaden så kommer han eller hon knappast att möta en arbetsgivare som ta hand om deras obildade huvuden. Få går kurser av något slag. Istället har utbildning ersatts av målresor, peppsamtal, tävlingar och annat som syftar till att få personalen att arbeta effektivare. Det är väl okej, men det intellektuella samtalet tunnas ut, efter en tid finns en uppenbar risk för vad sociologer brukar benämna som "group think". Det leder i regel till att kreativitetsnivån sjunker betänkligt och så är man i värsta fall inne i en ond spiral.

Att läsa ny forskning på området och låta personalen undervisa varandra genom seminarier, att anordna bokklubbar eller samlas för att ta del av konstutställningar eller besöka ett museum står inte på ledningens lista över kommande personalaktiviteter. Det är synd. Det skulle kunna få väldigt positiva effekter.

Hur som helst så kommer det med viss pendellogik att göra bildade människor värdefulla. Inte minst som rådgivare.

Kopplingen till kläder är självklar. Ni som läser bloggen litet då och då kommer ihåg hur banker stramar upp klädkoder hos de anställda. Jag har vid flera tillfällen skrivit om likriktningen av kläder genom de stora kedjorna och vintagetrenden som sannolikt kommer att leda till ett uppsving för hemtillverkade kläder. Det sista handlar ju om bildning. Det kräver kunskap för att sy ett plagg. Det kräver kunskap om tyg, var man köper, knappar, maskiner och så vidare.

Är trenden med att människor lagar mat i hemmen och gör sina egna kläder ett tecken på något större? Är uttunningens pendel på sin topp, eller har den börjat svinga tillbaka. Kommer bildningsidealet att leda till att platteven byts ut mot en välsorterad bokhylla?

För att sammanfatta. Om du vill vara extremt trendig. Laga din egen mat (och annonsera ut din kunskap på nätet för att bjuda in människor som vill äta), se till att du har en välfylld bokhylla som tål att granskas, sy delar av din egen garderob och släng ut tv:n. Låt dina kulturella intryck spegla dina kulturella uttryck.

Wabi Sabi

2011-01-06T13:44:00.001+01:00

Kawakubo lanserade begreppet Wabi Sabi för ungefär tjugo år sedan. Hon beskriver begreppet som det operfekta. För att illustrera innebörden så skruvande hon sönder en stickmaskin vilket ledde till att textilen som kom ut hade stora hål. Hon använde resultatet till en tröja som numera hänger på museum.

Sedan dess har hon på olika sätt experimenterat med det operfekta genom att låta kläderna skapa illusionen av defekta kroppar. Kawakubo är en av de mest teoretiska modeskaparna. Hon går inte på "känsla" eller något annat diffust. Hon försöker istället konkretisera sina tankar genom såväl språk som plagg (om vi tillåter oss att skilja på språk som något intellektuellt och materiellt).

Vanligtvis ligger vetenskapen mellan femtio till trettio år före i tiden när det gäller formandet av våra tankar. Den språkliga vändningen, eller om man så vill den postmoderna debatten, som inom vetenskapen kopplas till sjuttiotalet kan avläsas i Kawabubos kläder tjugo år senare. Och jag funderar på om inte såväl vintage- som gör-det-själv-trenden kan förstås som ett resultat av, eller som en tolkning av, det postmoderna.

Modernitetens ambition att göra det perfekta, att ta bort alla hinder som låg i vägen för detta förvekligande kan illustreras genom de stora kedjornas effektiva, men också själsdöda plagg. Kläder var en av de industrier som först "drabbades" av den moderna industrialismen och förmågan att själv skapa sina kläder har i det närmaste glömts bort. Det var denna perfektion som Kawakubo protesterade mot genom att plocka fram ett verktyg och skruva bort en skruv.

Var hennes handling i själva verket starten på något som vi idag kan se effekten av genom alla butiker som säljer vintage-, Second- och third hand-kläder? Är hemgjort en effekt av det postmodernas inflytande över modemedvetandet?

Vad är kopplingen mellan Wabi-sabi och trenden att skapa sina egna kläder? Vilken underbar uppsats eller artikel. Varsågod!

Trendspaning

2011-01-05T14:06:00.000+01:00

När lagade du ett plagg senast? De flesta av oss kan sy i en knapp, det krävs inte så mycket för att tråckla till ett foder som lossnat. Några är litet mer avancerade och kan fixa till ett hål på jeansen. Men det är inte mycket mer.

När stoppade du ett par strumpor senast? När lade du upp ett par byxor (så att det blev snyggt)? Jag skulle antagligen kunna göra en rätt lång lista på saker som vi borde kunna, men verkligen inte behärskar. Det är litet som med matlagning. Vi har tappat den kunskap som var helt självklar för tidigare generationer. Det har hänt något i kunskapsöverföringen.

Man (jag, för jag är man) funderar litet på könsuppdelningen när det gäller mat och klädvård. Det var kvinnor som lagade maten och det var kvinnor som sydde. När någon refererar till en äldre släkting som stickat en tröja till sin baby eller stod för examensklänningen fram till högstadiet är det knappast farfar eller morfar som avses. Farmor och mormor hade en unik kunskap som passerat ner i generationer.

Idag kan de flesta inte svara på hur potatis faktiskt växer. Vi har inte en aning om hur man kokar en köttgryta eller lägger in sill. Och få av oss kan det mest elementära när det gäller att sy. Men vi kan söka på internet. Grejen är bara att kunskap måste praktiseras. Det kräver timmar av träning för att man skall bli bra.

Med en generations mellanrum har mänger av värdefull kunskap förlorats. Jag kan förstå att många unga kvinnor vill göra annat än falla in i en klassisk könsroll. Faktum är att det känns som att många unga kvinnor aktivt valt bort att lära sig att laga mat, att sy eller stryka en skjorta. De har sagt upp sig från en fjättrande roll. Problemet är att killarna inte tagit över stafettpinnen. Farmor och mormor satte sig inte ner med pojkarna. Ville inte flickorna blev det inget.

Så nu står vi där. För att behärska tre fantastiskt komplicerade festrätter gör ingen kock. Det är vardagsmaten som gäller i längden. Samma sak är det med kläder. Att bara fixa knappar gör ingen skräddare.

Vad kommer det här att leda till? Troligen, enligt det exklusivas logik så kommer hemlagat att bli det allra hetaste. Det gäller både kläder och mat. Fenomenet med restauranger i hemmen finns redan i London och ett par till stora städer. Man annonserar helt enkelt på nätet (det finns speciella hemsidor) och så bokas köket upp av grannar eller nyfikna som vill smaka på just din hemlagade gryta eller speciella nationalrätt. Man tar med sig dryck och delar på kostnaderna för maten.

Kan det bli så med kläder också. Vi går hem till dem som kan lägga upp, som kan sy in och fixa till. Kanske kommer vi dithän. För de skräddare jag talar med hävdar med bestämdhet att deras barns skall göra annat än ärva deras yrke i framtiden.

Hur kom jag på det här? Jo, jag fick ett tips på hur man gör litet solkiga (trots eller kanske på grund av att de varit hos kemen) skjortor som nya igen. Man kokar dem ett par minuter i maskindiskmedel. Därefter in i tvätten på 95 grader och till sist ett varv på 60 grader med vanligt tvättmedel. När jag stod där och kokade kläder så tänkte jag på hur självklart det är, och hur konstigt det är att jag inte gjort det förut. Men tipset kom också från en kvinna som snart fyller 80 år, som kan sy, safta, sylta, laga mat och planterar sin egen potatis. Dom finns, men bara ett par år till.

En f(h)hängslande trend

2011-01-04T10:24:00.000+01:00

Om man läser bildbloggar* så kan man konstatera att hängslen förekommer i allt större utsträckning. På samma sätt så syns flugor betydligt mer än tidigare.

Var och hur startar trender? Gladwells Den tändande gnistan har ett par intressanta svar. I hans bok beskriver han förenaren. Det är en person som kopplar samman olika människor, som känner mängder av personer och har förmågan att länka ihop olika kompetenser för att skapa nytt. Ni känner säkert (eller har en förenare som vän på facebook) en sådan person.

Jag funderar på om inte bildbloggar kan förstås som en slags förenare. Människor skickar in bilder till dessa bloggar som löpande publicerar. Vissa bloggar har upp till tio nya bilder per dygn. Om man läser eller tittar regelbundet på några av dessa bloggar kan se hur vissa trender kommer och går. Flera av bloggarna har samma eller liknande bilder. Och just nu är det hängslen och flugor. Och cyklar!

Kan man se dessa bloggar som en form av diskurser? Då kan man också tänka sig att dessa bilder kommer att få materiella konsekvenser i form av att människor börjar bära såväl hängslen som fluga. Och att dessa människor kommer att cykla.

Kan man verkligen läsa sig fram till en kommande trend på det här sättet? Jag tror det. Att följa bildbloggar kanske kan jämföras med att ställa sig framför en vägg med modetidskrifter och scanna av alla omslagen. Gör du det så kan du ganska snabbt se vissa trender. Har modellerna eller kändisarna vissa frisyrer, vissa typer av kläder, färger, sminkningar och så vidare? Det är den typen av frågor man kan ställa sig, och efter en tid så blir man bättre och bättre på att plocka ut vad som gäller. Man blir också bättre på att se vilka tidskrifter och vilka bloggar som är mer ledande än andra.

Till slut så införlivas kunskapen som en del i din kropp. Du ser utan att tänka, läser utan att reflektera. Du liksom bara känner. Det blir en slags känsla för vad som kommer, vad som gäller.

Om du "vet" att hängslen kommer till våren, att flugan kommer att vara cool i maj. Kommer du att leta på stadsmissionen innan alla andra? Kommer du att leta på nätet för att vara först med det senaste? Eller väntar du till H&M gör kopian? Du är säkert den som går till myrorna.

Gör kunskapen att du är fri eller fängslad? Kort sagt: är du en modeslav?

*bildbloggar har bara bilder och i vissa fall kommentatorsfält. Men bilderna saknar analys eller kommentarer från publicisten. Här är ett exempel: http://assgrab.tumblr.com/

Mode & politik

2011-01-03T15:14:00.001+01:00

Få saker är så intimt sammankopplade som politik och person. Idag handlar det så mycket om person att poltiken får stå i skymundan. Samtidigt är det nästan märkligt hur litet person och stil problematiseras. Jag har ju varit inne på svenska politikers stillöshet i flera inlägg. Men hur det kommer sig att de är så tomma på såväl politik som stil har jag inte kopplat ihop särskilt mycket. Kanske för att det är rätt uppenbart. När politiken saknar innehåll så blir symbolik mindre betydelsefull. När inget sägs finns inget att tolka.

Det är ju inte riktigt sant. Några journalister (varav några som jag fram till väskdebatten beundrat) flippade ut totalt när Mona skaffade sig en snygg och välgjord väska.

Men om svenska politiker tystnat så finns det andra som skriker. Ett av de mest (ursäkta det i sammanhanget nästan vidriga ordet) intressanta politikerna är diktatorerna. För dem är symboliken allt. Och stilen.

En diktator är helt beroende av vilka signaler som sänds ut. Sättet att tala, när, hur länge och om vad är lika viktigt som den personliga stilen. Historiska exempel som Mao (som sades behöva betäcka fem jungfrur för att kunna sova), Castro som alltid visade sig i uniform med en cigarr (och höll tal på upp till sju timmar för att på så sätt visa sin styrka) är nästan övertydliga och snudd på komiska.

Samtida ledare som aspirerar på samma övertydlighet är Mr. Nordkorea. Och jag tror att detta land och dess ledare slår alla rekord i symbolspråk. Till att böja med styrs landet av en person som är död. Hans son är dock i allra högsta grad levande (även om vacklande hälsa har smolkat hans image av sexfixerad playboy).

Om man sätter sig en stund att tittar på fotografiet av Nordkoreas ledargarnityr så står Kim Jong-Il i mitten av bilden. Han är omgiven av två svartklädda herrar och två militärer. Vid sidan av militärerna står hans sistfödde son som sägs vara hans handplockade efterträdare. Jag måste i detta läge säga att mina kunskaper om detta land och deras ledning sträcker sig till radioprogam och någon tidningsartikel. Jag sitter alltså och tolkar helt utan egentlig kunskap.

Jag läser i alla fall bilden som att det finns en politisk och militär makt som leder landet. Det är betydligt fler militärer på bilen men de befinner sig i det bakre ledet. Kan man läsa det som att politiken styr, men att militären står bakom? Den som sätter sig upp mot det politiska styret kan räkna med att militären kommer att slå ner med kraft.

Militären står till höger och den politiska eliten till vänster. Kan det finnas någon symbolik i det? Kan militären vara Kims högra hand? Och är sonens placering i politisk uniform till höger en bekräftelse på att han accepterats av den militära falangen som en framtida ledare? Är det en rimlig tolkning?

Sonen är klädd i svart. Han har alltså samma typ av kläder som den högsta politiska ledningen. Och han står till höger mellan militärledningen. Det är ju knappast en slump. Jag läser det som att han är på väg in eller upp.

Kim själv klär sig i brunt. Hans stil skiljer sig från militärerna genom färg och form. Men han använder sig av en enkel overall som skall symbolisera hans koppling till enkelhet och så vidare. Jag misstänker att han skulle vara så översållad med prål för att bräcka en militär att det skulle bli löjligt. Han är dock unik och genom sin färg så säger han till omvärlden att han är den som gäller. Solglasögonen kan kanske fungerar som en slags mystifiering och särskiljande markör. Han är i alla fall den ende som skyddar sina ögon mot solen. Vad betyder det? Det kan ju knappast vara en markör som syftar till att visa svaghet typ att han inte tål sol. Solisarna går jag bet på.

Hur som helst. Man kan läsa ut mycket mer ut den här bilden. Vilken funktion har kvinnan i grått? HOn är för övrigt enda kvinna förutom ett gäng på rad bakom Kim. Varför är de placerade enligt kön och inte militär grad? Sånt undrar man ju.

På samma sätt är det spännande att kolla in Vitrysslands president, Rysslands motsvarighet och inte minst landets premiärminister. Det finns en helt symbolspråk i deras framträdanden och stil.

Det är väl klart att det finns en motsvarande stil att problematisera när det gäller svenska politiker. Fattas bara annat. Nästa gång det kommer en bild från regeringens möte på Harpsund. Kolla in vem som står var, hur de är klädda och så kanske du kan läsa statsministerns tankar. Eller inte.

Do It Yourself

2011-01-02T20:40:00.000+01:00

Ett av punkens budord är Do It Yourself. Det handlar helt enkelt om att man (punken är ju en rätt så manlig pryl) skall plocka upp instrument och köra. Den första vågens band körde på efter denna princip och det kanske mest kända exemplet var Sex Pistols. Ingen kunde spela, men det hindrade dem inte.

Numera är punken något mer sofistikerad och den där råa hemgjorda och nyskapande tonen som bara kan skapas av någon som är riktigt arg och inte kan spela saknas, även om den eftersträvas.

Den första vågens punkare skapade inte bara musiken själva utan bildning, det gällde också kläderna. Men även om inga regler skulle följas etablerades ganska snabbt en speciell stil. D.I.Y innebar att man klippte, skar, målade och nitade till sig en uniform som skiljde ut sig från rejält från Svensson som är alla subkulturers nödvändiga spegel.

Även där har saker hänt. Det driver visserligen omkring en och annan punkare som ser ut som pionjärerna på 70-talet, men det funkar inte riktigt snart fyrtio år senare. Och som alla subkulturer har punken exploaterats och förvandlats. Det finns en rad olika punkare och det har blivit en kultur som präglas av en ständig ångest inför att vara medelklass och ganska integrerad men samtidigt revolutionär och anti. Det är en svår balansgång. Speciellt när punkaren blir äldre och skaffar familj.

Grejen är dock att punkens grundläggande idé, att göra saker själv blir allt mer fashionabelt. Second-hand och Third-hand Fashion är numera etablerade begrepp. Men vad kommer vi att kalla den trend som handlar om att vi istället för att leta efter kläder på trista kedjevaruhus går till tygaffären och väljer både textil och mönster på samma sätt som vi sedan några år stickar? Är det D.I.Y? Det kommer ju inte att heta något så lamt som hemsytt?

Det kommer att vara intressant att se om trenden med att sy själv leder till att kläderna blir mer innovativa som den första vågens punkare? Vi får se. För det kommer....

Kalles stad

2011-01-01T23:59:00.001+01:00

I helgen hälsade jag på i Karlstad. Under förmiddagen fick jag ett par timmar över och letade mig runt i centrum i jakt på spännande sevärdheter. Det är ju Ferlins stad så skulle bli spännande. Jag började i kvarteren runt stationen. Ganska snart förstår jag upplägget: gallerior. Det var uteslutande gallerior. Jag hittade inte en konstutställning, inte ett museum eller något som berättade stadens historia för mig. Den största gågatan (som för övrigt var snöfri genom uppvärmning) fanns ett Speakers Corner efter engelsk modell, tyvärr ingen som talade, men idén var bra.

Efter ett par timmar så kände jag mig rätt så bedrövad. Utbudet var minst sagt förutsebart. Jag hittade ett par butiker som inte var kedjor. En herrekipering men tyvärr så saluförde de inte så spännande saker. Det fanns en väskaffär som hade litet kul sortiment. Men annars var det kedjornas stad.

Jag undrar vad denna likriktning i stil gör med en stads innevånare? När det kulturella är så helt frånvarande, när det bara är kedjor med fantasilösa namn som står för människors estetiska underhållning, vad händer med stadens invånare? Hur påverkar ett så pass likriktat utbud människors sätt att vara? Hur påverkas stämningen på fester? Hur betraktas den som jobbar med det individuella genom att köpa kläder på andra ställen?

Sånt satt jag och funderade på när jag drack en kopp kaffe som smakade precis som en kaffe från den kedjan skall smaka.

Undrar om köpmannaföreningen i staden är särskilt nöjda med mina funderingar? Hur funderar de som sitter i sådana föreningar? Det skulle jag vilja vet mer om.

2010-12-31T16:32:00.001+01:00

Till alla som följer min blogg önskar jag ett gott nytt år och en god fortsättning.

Svävande kläder

2010-12-29T13:28:00.000+01:00

Idag satt jag en timme i Lorenzos stol på Odengatan. Han och Philippo kom till Sverige för snart fyrtio år sedan och har arbetat som frisörer redan innan de hade tänkt på att flytta hit från Italien. Att kliva in i deras salong kan bara beskrivas som värme. Ingen tidbokning, ingen stress. Kommer en gammal vän in under tiden man blir klippt avbryts arbetet en stund om personen har något att berätta.

Ibland kommer det upp en diskussion om en kyrka och när den är byggd, vilket lag som borde vinna en viss liga, hur det kommer sig att det är dyrare i Norge än i Sverige. Alltid nyfikna, alltid med en bra historia i bakfickan.

Bra saker tar tid, och efter en timme är mitt hår klipp, kammat och fönat efter konstens alla regler. Jag har blivit underhållen och lärt mig mer än jag gjorde när jag läste morgontidningen.

Idag, som alltid pratade vi kläder. Och skor. Alltid skor. Så berättade Lorenzo en historia om en kostym. Den gick ungefär såhär:

En vän kommer in på salongen och alla kan se att han är lycklig, Lorenzo visar mer hela kroppen hur han liksom dansar in och bara måste berätta något. Så salongen stannar självklart av. Vännen börjar berätta. Han arbetar nämligen i en klädaffär (en riktig affär och inte en kedja). Och där säljer de italienska kostymer. Han berättar att det för ett par månader sedan kom in en kund som ville prova ut ett plagg. Han hade en kropp som inte riktigt passade ihop med de modeller som hängde i butiken, så det blev en halvtimmes måttande, nålande och skrivande. Så åkte beställningen iväg till Italien för att sys upp. Efter en tid dyker paketet upp och kunden kommer in för att prova. Och den sitter som en handske. Kunden fullkomligt svävar fram och betalar med ett brett leende över hela ansiktet.

Det var vännens allra första beställning på en måttsydd kostym. Han var självklart nervös och rädd för att han mätt fel, att kunden skulle känna sig obekväm och bli missnöjd. Han hade oroat sig för resultatet. Och så blev det så bra. Han kände att han gjort en människa glad. Han vet att kunden som inte riktigt kom överens med sin kropp kommer att känna sig fin och stark när han går på en fest, sitter i ett möte eller bara tar på sig sin kostym för att gå ut på gatan. Han har bidragit till att en människan svävar.

Vännens glädje handlade om att han gjort en människa lycklig. Det var det som var historiens poäng.

Så var berättelsen klar och vi kom in på ett annat ämne. Jag satt dock kvar och funderade på vilken värld jag vanligen befinner mig i. Jag vet att människor i min närhet skulle fråga efter kostymens märke. Och särskilt vad den kostade, eller kan ha kostat. Samtalet skulle snabbt handla om deras egen garderob, om att de också vill köpa måttsytt. Den där glidningen från en fin berättelse om en människa som gjort en annan människa lycklig till ett missnöjt konstaterande skulle gå så fort att jag knappt skulle märka den.

Därför kommer jag inte att berätta Lorenzos historia för någon. Jag behåller den för mig själv tills jag möter någon som älskar kläder och en sådan berättelse lika mycket som jag.

Framtidens utmanare

2010-12-28T14:45:00.002+01:00

Det händer en hel del i svensk politik. Eller nja, inte så att det förekommer någon politisk diskussion eller ideologisk debatt. Men två partier skall vaska fram nya partiledare och det är ju alltid spännande. Vi som är i grunden politiskt intresserade har kanske inte haft så kul de senaste åren. Hur trist svensk politik har blivit kan man kontrollera genom att ställa upp våra partiledares namn (oavsett parti) och vid sidan skriva upp partiets och partiledarens tre viktigaste framtidsfrågor. Det borde var enkelt, men tyvärr så går de allra flesta bet. Och det säger något.

Men nu skall det ju hända något. Och bland alla namn som florerar finns några som är mer spännande än andra, särskilt om man ställer upp dem tillsammans. Det verkar ju som vi går litet mot en tvåpartistat. Vilka i vänsterblocket skulle sopa mattan med Mr. tycker ingenting och hans vänner? Och eftersom detta är en ytlig modeblogg så måste vi ju fundera deras stil. Här är min lista:

Socialdemokaterna väljer Veronica Palm som ny partiledare. Det ger partiet en ung och nygammal vänsterprofil. Det blir en fin motvikt till den högerglidning som skett från Carlsson och framåt. Hon kan tala, hon har en gedigen bakgrund och kan sitta länge, så länge att hon blir folkkär. Hon kan inte kopplas ihop med det gamla gardet utan med henne så kan den inre kretsen sakta bytas ut till ett kommande val. Hon kan plocka in yngre medarbetare som Erik Sundström och litet andra.

Stil: Tyvärr. Det är illa. Veronica har hittills inte visat sig särskilt modeintresserad. Men hon skulle kunna bära upp en hel rad märken från svenska modeskapare. Men hon har hittills inte gjort det valet. Jag har inte hört henne tala om moderelaterade frågor heller. Men det kan ju komma. Hon tillhör en generation som inser betydelsen av stil och med rätt medhjälpare kan hon ikläda sig rollen som en framtida ledare för landet.

Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson är miljöpartiets framtidspar. Fridolin är påtänkt sedan länge, men Mikaela är litet mer osäker. Hon har litet fler motkandidater. Det är väl ett parti med litet vassare kvinnor helt enkelt. De är båda unga och Gustav är väl litet mer profilerad. De skulle också föra miljöpartiet in mot en litet mer stadsmässig profil. Det är inte lätt att greppa partiets plats på en höger-vänster skala men med dessa två kan det blir litet mindre skägg och foträta underkläder än tidigare. Och det är ju bra.

Stil: Suck! Nej, inte här heller. De bilder som dessa två väljer att ha som sina officiella profiler säger i Gustavs fall ointresserad och i Mikaelas fall obekväm. Miljövännerna har svårt med stilen. Det radikala vore ju att köpa kläder som inte gjorts av barn eller i låglöneländer. Men det skulle signalera snobbism och skära sig i en stor del av väljargruppens ögon. Därför blir det något slags tristuniformer som antyder att detta är något som man inte tycker är viktigt. Kommer kanske att koppla ihop mode med miljö och det kan var intressant.

Jonas Sjöstedt skulle vara vänsterns räddning, men jag är inte säker på att V fattar det själva. Han är erfaren och ung, ser bra ut och kan tala. Han verkar seriös och saknar gammalt kommunistbråte. Han skulle lätt kunna ingå i ett vänsterblock tillsammans med de tre andra. Där skulle han kunna bli den litet äldre och erfarna före detta EU-politikern som skapar tyngd i ett annars ungt lag. Ohly kan inte ingå i samma team. Han saknar helt de kvaliteter som Jonas har.

Stil: Tyvärr. Inget intresse. Det är nästan märkligt hur litet han påverkats av åren i Bryssel. Jag misstänker nästan att han jobbar med att behålla en "arbetarstil" som skall signalera ickeetablissemang. Stämmer det gör han det bra, men jag är rädd för att det är ointresse.

Sammantaget skulle denna grupp sopa mattan med borgarna som i jämförelse med denna konstellation skulle framstå som rätt mossiga. Fridolin skulle krossa Åkesson i en debatt, Valtersson skulle ge hästsvanen en match om ekonomin och Jonas skulle sänka honom. Han har ju ingen motståndare som det är nu och då är det inte så svårt att vara bra. Östros har gått samma utbildning vid samma universitet och har samma ekonomiska grundsyn. Då uteblir debatten som ni märkt.

Och de skulle lätt backa upp Palm som framtidens statsminister. Hon skulle med en skuren kostym, en diskret frisyr, en vass väska och litet annat förvandlas till Europas nya Blair (som han var innan....) hur lätt som helst.

Vid sidan av Mr. R skulle hon glänsa. Om hon skulle dra upp ett framtidsprogram med ett gäng punkter som inte handlade om utförsäljningar utan tvärt om att satsa, om att bygga istället för att riva skulle hon knäcka totalt. R skulle tvingas svara och jag misstänker att det blir 10-0 till Palm om de debatterar. Varför? Jo, R har ju ingen vision, inget program, inte en punkt. Han är helt tom på politisk ideologi. Och det skulle bli väldigt tydligt.

Men det blir nog inte så. Tyvärr kommer vänsterns laguppställning att innehålla helt andra (beprövande) namn och Mr. R fortsätter en omgång till, och en till, och en till.

Stil: Till sist måste vi nog konstatera att ingen av våra politiker har stil, oavsett block. Där är förhållandet mellan väljare och företrädare avgrundsdjupt. Och jag tror att det har betydelse.

Ett annat sätt att skriva om mode

2010-12-27T10:03:00.001+01:00

En vän till mig beskrev sitt intresse för mode som en hobby. Hon var ironisk, för mode är så otroligt mycket mer i hennes värld. Ibland för jag intrycket av att hon lever mode. För henne är estetik, känsla och kunskap intimt förknippat. Och det mynnar ut i ständiga funderingar om mode, om smak, stil och identitetsfrågor.

Jakten på kunskap för henne till butiker som säljer vintage och second hand. Hon söker plagg som kan tala, och för att bättre förstå klädernas språk söker hon sig till litteraturen. Och där upptäcker hon plötsligt att hon sysslar med en hobby. Det är nämligen under den sektionen modelitteraturen sorteras in på de flesta antikvariaten. Och det gäller oftast i mindre boklådor också. Det är nästan bara de större kedjornas flaggskepp som har en egen modeavdelning. På den tiden jag bodde i Uppsala samlade anrika LundeQ (som numera har allt färre böcker och fler pennor (och till och med ett kafé) modetexter under rubriken hantverk. Suck!

Jag funderar på hur det kommer sig att mode betraktas som en hobby. Och min slutsats är att det är självförvållat. Branschen tar inte sig själv på allvar. Modetidskrifter är ytliga, reportagen är i jämförelse med andra texter extremt lätta. Det närmaste man kan komma undersökande journalistik är intervjuer med en modeskapare. Och det är sällan särskilt intressant läsning.

Många så kallade modebloggar handlar inte om kläder, stil eller mode. De handlar om en persons särskilda smak, vilket kan vara intressant, men i längden blir det litet tråkigt. Det blir litet hobbyaktigt.
Mode behöver mer analys, mer kritik, mer avancerad journalistik för att mode skall få en egen hylla på antikvariaten.

Det behövs kanske en helt ny typ av modetidskrifter. En tidskrift som inte har amerikanska Vogue som främsta inspirationskälla. Det skulle kunna vara en tidskrift som snarast sneglar på American Book Review eller varför inte vår egen Filter.

Det finns ingen motsättning mellan spännande bilder och bra journalistik. Det sedvanliga modereportaget i en modetidskrift kunde inledas med en trendanalytikers funderingar om framtiden, därefter kan en fotograf tolka dessa tankar i ett fotoreportage. Han eller hon skulle kunna intervjuas för att förklara hur trenderna tolkades. Därefter kan en modevetare analysera bilderna. Det coola vore om de inte träffade varandra innan. Tre spännande reportage som hänger ihop och visar fotoreportagets djup. Det kan vara ett återkommande tema.

Moderecensioner av visnignar skulle kunna göras otroligt mycket mer intressanta. Istället för att bara visa bilder som alla redan sett på nätet kan de analyseras och kritiseras av olika personer. Samma sak där. Olika personer kan titta på samma bilder och fundera på vad de signalerar.

Självklart finns en längre intervju med en ung och spännande svensk modeskapare. Med bilder och allt. Självklart finne en längre intervju med en gammal internationell räv som kan säga något om hur det var förr. Självklart vore det intressant om de möttes. Ja, ni fattar ju själva.

Det finns recensioner om andra magasin och inte minst modeteoretiska böcker. Och de skulle kunna skrivas av kunniga vetenskapsmän och kvinnor. Det spelar ingen roll om de är experter på mode. Det är innehållet som är intressant.

Det skulle också vara intressant att låta skribenter från andra fält göra modereportage. Tänk att skicka Jonas Hassen Khemiri till modeveckan i Milano, eller Ranelid till London. Tänk att skicka Fagerholm till Paris eller Sara Stridsberg till Tokyo. Vilka reportage. Jag villl läsa!

Alla dessa nya och spännande modemärken som kommer från Sverige. De borde granskas. Var sys kläderna, av vem? Vilka konsekvenser får det.

Tänk att tota ihop olika personer för att se vad som händer. Jag tänker på en gammal dam från Dalarna som kan göra traditionella mönster. Hon och en hipp modeskapare från Malmö får i uppdrag att skapa en ny folkdräkt för Jimmy Åkesson. Hur kul som helst. Jo, för att mode är politik förstår ni!

Ja, såhär kan man ju hålla på en stund. Det rasar ut uppslag.

Det finns massor med grepp som skulle göra mode så mycket mer intressant att läsa. Det finns så mycket som skulle göra mode till så mycket mer än en hobby.

Det är en sådan tidskrift som min vän lätt skulle köpa. Det är till denna tidskrift hon skulle skicka sina texter, för det är här hon skulle vilja arbeta. Och hon är inte ensam.

Snälla tomten, låt mig bli redaktör.

Mellandagsrea

2010-12-26T10:10:00.000+01:00

Idag börjar den: mellandagsrean! Vissa har längtat, andra bryr sig inte, men det finns en speciell kategori människor som blir fler och fler: de som "måste" åka in för att kolla, -"alltså, man kan ju hitta något".

Det är väl den kategori måste som rean vänder sig till i första hand. Det är alltså inte kläder det handlar om egentligen utan själva shoppingen, letandet, förhoppningsvis fyndandet. Det finns ett enormt driv i shoppingen. Det kan vara intressant att fundera litet över vad som driver, hur det skapas.

Egentligen är det ju en uppsats, men visst kan man fokusera på en av alla parametrar som ligger bakom människors vilja att konsumera. Det är knappast frågan om en gen eller något medfött. Shoppingbehovet (för det är ett behov) är skapat och underhålls av skickliga personer som underblåser vår vilja att söka efter nya saker.

Man kan fråga sig vad det är vi söker. Jag lutar åt att det hänger samman med våra identiteter. De är nämligen väldigt sköra och ju skörare de är ju mer har kläderna betydelse för att göra dem solidare. Nya plagg är samma sak som en ny identitet. Det är en vild spekulation det här, men sökandet efter en ny topp eller skjorta kan vara samma sak som sökandet efter ett jag. Kläderna är nämligen spegeln, kanske den enda spegel vi har för att identifiera våra identiteter. Jag är den livsstil som jag ikläder mig. Alltså är de plagg jag har helt avgörande för mitt inre.

Om jag kan hitta nya plagg och på så sätt förstärka min livsstil eller den stil som jag projicerar till min omgivning (vilket är samman sak som mot mig själva eftersom jag bara är ett jag i förhållande till andra) kommer plagget att förverkliga mig. Det är inte bara en tom känsla av lycka för att toppen eller skjortan var billig. Det är en genuin känsla av lycka för att plagget blir en del av mitt jag.

Mellandagsrean är speciell eftersom den lovar det där lilla extra. Det kan finnas plagg som jag annars aldrig skulle köpa (på grund av färg eller pris). Det gör att min identitet eller mitt jag kan förändras. Den spegel som jag har i form av en garderob kan utökas med ett plagg som gör garderoben och mitt jag litet mer speciellt. Då blir lockelsen att dra in till stan begriplig.

Det handlar inte om kläder. Det handlar om något mycket viktigare. Och det är allt annat än ytligt. För vissa människor är detta helt avgörande. Sorgligt eller inte. Kläderna är vår själ.

Utbildning

2010-12-25T15:42:00.000+01:00

Igår gick jag och min vän förbi ett skyltfönster som vi båda passerat många gånger. Butiken säljer skor och vi stannade till och tittade. Vi pekade och kommenterade ett par olika modeller. När vi pratade om skorna så nämnde vi nästan i munnen på varandra att vi blivit illa bemötta när vi varit inne för att klämma och känna. Och vi kom fram till att ingen av oss skulle vilja handla där.

Bemötandets betydelse har jag funderat på många gånger. Och skrivit om det också. Men det är likafullt lika intressant.

När vi promenerade vidare mot gamla stan och en jullunch så spånade vi fram en skola för butikspersonal. Det borde vara möjligt att starta intensivkurser där man genom rollspel och en en fiktivt uppbyggd butik fick jobba med sitt kundbemötande. Man skulle kunna utgå från den butik som personen eller personerna arbetar på och jobba fram ett koncept som skulle fungera. För det är uppenbart att det behövs.

Jag kan bli så glad över ett leende. Jag lyfts av en kommentar, ett erkännande. Det sälj handlar om är att se och att bekräfta. När man känner att personalen verkligen ägnar sig åt dig, vill att du skall trivas i dina byxor, hitta rätt storlek, när de kan lägga till en matchande tröja så du inte ens fattade att du ville ha känns det bra. Vissa kan göra det helt utan att du känner att de säljer. Du får känslan av att de vill dig väl. Och sånt går att lära ut.

Det är så konstigt att det inte verkar ha gått fram.

Det finns butiker och personal som verkligen kan. Och de säljer. Det finns butiker som har usel personal och som tappar mängder av pengar. Jag fattar inte att ingen fixar fram en akademi, en intensivutbildning där kunniga personer kan visa hur det kan vara, hur en vara kan presenteras, hur en kund kan få en känsla av att känna sig vacker.

Det är rätt så uppenbart att en sådan utbildning behövs. Har du lust att göra något annat i framtiden. Starta en skola för butikspersonal. Det kan vara en dagsutbildning, ett internat i två dagar eller bara ett par timmar. Det är nog inte helt svårt att övertyga en butikschef att hans eller hennes personal skulle behöva det. Och merförsäljnignen skulle leda till att såväl kunder som personal och ägare blev lyckligare.

Här har du en idé i julklapp från mig. Varsågod. Jag har massor med andra idéer.

Christmasfashion

2010-12-24T09:25:00.000+01:00

Genom åren har jag firat jul på en rad olika platser: Australien, Frankrike, Portugal, Marocco, Egypten och förstås en massa gånger i Sverige. Den här gången blir det i Stockholm. Platsen spelar mindre roll för mig, människorna och stämningen är viktigare. Den här gången blir det några nära vänner och god mat, samtal och kanske en drink på lokal. Vi får se.

Julen är ju en stilmässig katastrof. Det är en högtid som på något sätt saknar klädkod. Den som har stor släkt brukar se de äldre i klanen uppklädda. Dressmans illasittande kostymer gör Sverige litet fulare ikväll. Det är synd.

Barnen dressas också upp i olika finkläder för att passa in i landskapet. Syskon kan i värsta fall matchas och den där speciella stickhistorien från äldre släktingen måste på. Men efter litet gnäll så funkar det ofta fint.

Det är mellangenerationen som har stilproblem. De vanliga festkläderna brukar inte funka. Det är långmiddag och man rör sig på ett sätt som inte passar med kostym. Klänningen som funkar på middagen gör det inte bland alla klapparna. Alla barn (som är trötta och leksugna samtidigt) passar illa med vissa smycken och så vidare.

Det går inte heller att klä upp sig för krogen. Det litet för urringade passar inte för äldre släkt. Och man vill undvika kommentarer om att vara för... ja... fan det är en svår balans.

Det blir ofta något som är halvpraktiskt som inte känns 100. Man skall liksom passa in snarare än vara som man vill. Därför är julen en liten klädkatastrof för många. Och jag tror att det hänger samman med avsaknad av klädkod. Speciellt för 25-45, eller är det bara något jag tänker på. Eller trivs jag inte i kläderna för jag kanske inte riktigt gillar julen sådär jättemycket? Är det för att jag längtar till värmen och helst ett land där religionen är annan och julen lyser med sin frånvaro? Kanske.

Men jag skall i alla fall klä på mig en kostym från Yves Saint Laurent ikväll. Och äta gott, dricka fantastisk och njuta av stunden.

God jul på dig

Mjuk klapp

2010-12-23T19:08:00.001+01:00

Sedan jag såg filmen om unga Gabrielle har jag haft bilden av en pyjamasklädd Audrey Tautou på näthinnan. Faktum är att den vita pyjamasen med svarta kanter är ett av de plagg som syns allra mest i filmen.

Det är något dekadent över en pyjamas. Tillsammans med en morgonrock, ett par tofflor, tidning och kaffe känns det som den ultimata morgonstassen. Det är kanske inte så konstigt att plagget fick en så stor plats i filmen. Pyjamasen symboliserar en slags frihet när plagget bärs på andra platser än i sovrummet. Jag måste säga att jag kan föga om pyjamasen som plagg.

Snittet på det plagg som Audrey bar i filmen får mig att tänka på en kostym, men en hemma- och icke-formell kostym. Etienne Balsan sitter gärna i sin och läser. Filmens Gabrielle gör detsamma. Det känns som att de genom plagget unnar sig den frihet från det formella plagget som sedan blev Chanels signum.

En sidenpyjamas sitter inte åt, den döljer genom sin oformlighet de eventuella former som kan vara sexuella. Det är lätt att röra sig i plagget. Man kan tänka sig att det gör det lättare att tänka. Särskilt för Gabrielle som ratade de åtsittande burar av valben som fram till hennes genombrott dominerade kvinnors mode.

Jag tittade som hastigast efter en liknande dress till mig själv i julklapp. Men tyvärr. Det var trista historier som helt saknar den elegans som Tautou visar upp i filmen. Jag får önska mig själv en mjuk klapp när tillfälle dyker upp.

Chanel

2010-12-22T09:46:00.000+01:00

Igår kväll bäddade jag ner mig med Coco - Before Chanel. Det har dröjt länge innan jag ville se filmen. Jag var helt enkelt rädd för att bli besviken. Det är något speciellt med Gabrielle Chanel. Och för mig är det något speciellt med Audry Tautou. Det är människor som påminner mig om två förälskelser. Fast på olika sätt och av helt olika anledningar.

Det var ett ömt och fint porträtt av Gabrielle. Har man läst ett par biografier om henne så kanske man kan tycka att det var väl ömt och fint, men så är det väl med en myt. Den innehåller inte längre fakta utan det är människors önskan som projiceras på filmduken.

I skildringen av Gabrielles tidiga år i början på 1900-talet är förälskelsen det centrala. Boy Capels inträde inte hennes liv förändrar allt. Det går att analysera den patrialkala struktur som hon måste förhålla sig till och hur männen "lånar" henne mellan varandra på ett intressantare sätt än filmen gör. Det finns hela tiden en spänning mellan Gabrielles önskan att vara fri och oberoende (som i filmen beskrivs som en allt för stolt hållning) och en värld som styrs av män. Och för att publiken inte skall drabbas av feministiska pekpinnar så vävs spänningen in en kärlekshistoria som inte klarar av att bli helt trovärdig.

Fast det är okej. Jag var glad efter filmen. Det kändes bra i kroppen och det är kanske viktigast. Det var helt fantastiska scener med helt underbara kläder, fina detaljer från kusten och en vilja att visa Gabrielle som den bångstyriga kvinna hon nog var.

En längtan...

2010-12-21T09:19:00.000+01:00

Igår satt jag på ett kafé och en bit bort fälldes en liten sminkdosa upp sådär chickt som bara en van handled kan göra det på. Personen speglade sig sådär snabbt, rynkade litet på näsan, plockade upp en liten pensel och med en kvick rörelse rättades det där inte helt perfekta till. Så reste han sig och gick.

Där satt jag och tänke: "det var värst".

Hur kommer det sig att så få män talar om smink? Det är okej att fixa om man är Goth, Hård- eller Grind. Det finns ett gäng subs till som funkar ihop med smink. Men för svenne banan är smink no no. Det är egentligen litet märkligt. För allt annat är helt okej.

Få män är "naturliga". Skägg trimmas, överhuvudtaget trimmas hår: i armhålor, bröstkorgar, längre ner ... och axlar, svank, triceps och andra delar av kroppen weetas så reningsverken går på knäna. Och det är fint. Det plockas ögonbryn, ansikten smörjs in, parfymeras och fixas i timmar. Och det är fint.

Men när det som appliceras i ansiktet innehåller färg. Då är det inte fint. Det är inte okej. Och det är litet spännande. Hur kommer det sig?

Kan kopplingen till kvinnlighet vara orsaken? Kanske, men hur kommer sig att gränsen går just där, vid sminket. Nästan allt annat är okej. Det är ju inte manligt att trimma könshåret om ni fattar. Det är inget som diskuteras över en öl. "-kör du på hack fyra eller sex?", "-nej, fan jag går hela vägen numera. Mach3, bort med allt! Jag fick en hyvel av min flickvän och det vara bara att gilla läget".

Hur pratar ni kvinnor om det här? Hur får ni era snubbar att ... För vi pratar inte om det med varandra. Men den som tränar kan konstatera att det är mycket ovanligt med hår. Eller vänta, rakar vi oss för varandra?

Gränser. Smink och gränser. Om det inte handlar om kopplingen till kvinnlighet så är det något annat som sätter gränser för kajalen. Jag funderar vidare.

Har du någon idé?

Swissfashion

2010-12-20T10:11:00.000+01:00

För ett par dagar sedan hade den stora draken ytterligare en spännande text (skulle skriva artikel, men så började jag fundera på vad som skiljer en artikel från en text. Det måste ju vara någonting tänker jag. Kanske analys, att det finns något av författaren i texten kanske? Jag är fortfarande inte klar över skillnaden).

Draktexten handlade om att en schweizisk storbank skickat hem 43 sidor klädkod till sina anställda. Det inkluderade förhållningsregler som "inga synliga underkläder", "inga korta kjolar", "inga orakade hakor" tillsammans med förbjud att lukta lök och cigaretter. Råden fortsätter med uppmaningar om att inte färga håret, att inte bära smycken annat än klocka, ha tillräckligt långa strumpor, lätt sminkning, dräkt och så vidare.

Grejen är ju att inget av dessa råd är särskilt upprörande. Man kan reagera med magen och tänka -"va fan!", men skulle bankvärlden vara befriad från subkulturella regler om stil? Det är snarast intressant att fråga sig hur det kommer sig att banktjänstepersoner ruckar på klädkoden. Det händer nämligen extremt sällan.

Tänk efter. Hur ofta blir du förvånad när du ser människor utöva sitt yrke med tanke på stil? Yrke och livsstil är intimt sammankopplade. Universitetsläraren ser ut som universitetsläraren gör, killen som vill bli rockstjärna vet vilka tatueringar som gäller, och den unga tjej som drömmer om ett liv som poet väljer det svarta per automatik. Och här snackar vi om kreativa yrken.

Bankanställda är sällan (jag kan inte komma på ett enda modereportage (vilket säger något om hur konservativt modefotografiet är) som utspelar sig på bank. Även om själva idén med underkläder på banken efter 15 känns ganska rätt) trendsättare. Och bara för att: Gekko jobbade inte på bank.

Vad betyder det att bankanställda uppenbarligen börjar ifrågasätta den rådande klädkoden? Det är ju den intressanta frågan. Om vi tänker oss att stil är uttryck för en kollektiv samhällsdiskurs säger det ju något om ekonomi. Är det en för stor växel att dra? Jag är inte helt säker på att det är så.

Kan det vara så att swissbankerna helt enkelt känns mindre solida, mindre säkra? Är den krackelerande klädkoden ett yttryck för det rådande ekonomiska systemets allt större sprickor? Är det inte tillräckligt coolt att jobba på bank i sig. Är det frågan om en statuskris för ekonomin i allmänhet?

Det är ju något? Inget bara är!

Extrem klädkod ska blidka kunderna

Publicerat 2010-12-16 14:38

När schweiziska storbanken UBS nyligen skickade hem sina anställda med en 43-sidig klädkod var

det ord och inga visor. Inga synliga underkläder, inga korta kjolar eller orakade hakor och ingen får

lukta lök eller cigaretter.

Storbanken har baserat de strikta instruktionerna för klädsel och hygien på regelverket hos schweiziska internatskolor.

Syftet är att imponera kunderna med de anställdas polerade yttre och förbättra förtroendet för banken efter finanskrisen,

rapporterar Wall Street Journal.

Män bör välja kalsonger av god kvalitet och uppmanas att bära svarta knästrumpor under kostymen så kunderna slipper

se deras nakna vader när de sitter med korslagda ben.

Inga slipsknutar som inte matchar ansiktsformen.

Dessutom avråds manliga anställda från att färga håret eller bära några andra smycken än klockor som antyder "tillit

och punktlighet".

För kvinnorna gäller dräkt med knäppt kavaj och kjolar över knäna. Kortärmat är förbjudet.

Banken tillåter bara en lätt makeup och vill inte se några svartmålade naglar. Håret bör färgas regelbundet så inga

utväxter syns.

Reglerna testas på fem av UBS kontor i Schweiz men om projektet bedöms lyckat kan klädkoden spridas till resten av

UBS-kontoren i landet.

– Klädkoden kanske verkar detaljerad och i linje med schweizarnas precision, sa UBS talesperson Jean-Raphael

Fontannaz till Wall Street Journal.

– Men om vi bestämmer oss för att tillämpa den på resten av kontoren gäller det ändå bara 1.500 anställda.

DN.se*

*EN UTSKRIFT FRÅN DAGENS NYHETERS NÄTUPPLAGA, DN.SE, 2010-12-17 11:15

Snowfashion

2010-12-19T09:56:00.001+01:00

Stockholm är inbäddat i ett lager oplogad snö. Flingorna faller som lovikavantar och lägger sig som ett tunt lager av kyla på min kropp. Det är kallt och jag bokstavligen bär kylan på vintern, med en kropp som är så inbäddad av kläder att den bara skriker efter frihet.

Hur mycket påverkar kylan oss som bor här uppe i det kalla norr? Jag känner mig helt inbäddad och de senaste dagarna allt mer sorgsen. Det kan ju bero på mycket annat. Julen har aldrig varit min favorit. Det brukar bli en nedgång i humöret när den 24:e närmar sig oavsett om det är snöfritt.

Men det är ju alltid kallt. I alla fall i Sverige. Och då är det ett gäng lager på på lager som gäller: ylle, syntet, krossad, med silver, täckt med... alla löften om mer värme appellerar till min vilja att konsumera. Ju mer långkalsonger jag har ju mer inser jag att det aldrig går att komma bort från kylan. Och då längtar jag bort. Långt bort.

Undrar om humöret sjunker med antalet plagg vi tvingas sätta på oss för att inte frysa? Finns det någon som på ett seriöst sätt undersökt kläder på det sättet? Kan kroppens oförmåga att andas göra oss ledsna? Jag svämmar över med frågor som saknar svar. Som vanligt.

Tittar ut genom kaféfönstret. Snön faller liksom i spiraler. Sedan kommer en vind och för dem åt sedan. Sedan rakt ner. Hukande människor kommer in genom dörren. De stampar av sig snön, fäller bak luvan på jackan, tar av sig mössan och spricker upp i ett leende. Värmen som möter deras ansikten ger hopp om liv. Ni ser det framför er, eller hur.

Värmen är kylans antagonist. Lika mycket som kylan gör oss ledsna gör värmen oss lyckliga.

Nästa år vill jag sitta på en strand.

Nästa år vill jag sitta på en strand helt utan kläder.

Butler fashionthinking

2010-12-18T11:04:00.000+01:00

Plötsligt förstod jag vad som triggade igång Judith Butlers tankar om queer, drag och heterosexuell matris.

Emballagesvaghet

2010-12-17T10:06:00.000+01:00

Jag har en svaghet för snygga förpackningar. Här kan man tänka sig flera mustiga metaforer, men i detta fall handlar det om det emballage som omsluter den produkt jag inhandlat.

Det är något speciellt med ett snyggt inslaget plagg. Låt säga att man köper sig ett par strumpor. De brukar i sig innehålla ett tunt silkespapper i skaftet för att - jag vet faktiskt inte varför - och ibland en plastbit eller kartong som innehåller information om mängd olika tyg och tvättråd. När jag lägger upp strumporna på disken så slås de ibland in i ytterligare ett lager silkespapper. Men då med affärens logotyp diskret vattenstämplat i det prasslande materialet. En klisterlapp håller ihop prasslet och så ner i ytterligare ett emballage i form av en påse som ibland är plast och ibland av papper. Jag måste säga att jag är synnerligen svag för de små ofta rektangulära pappåsarna som vecklas upp, som har en botten och ofta glansiga snören som man kan hålla i.

Om det är en butik långt borta, eller en ovanlig som Colette, märker jag att förpackningen inte följer med silkespapperet i papperskorgen. Av någon anledning ligger den ihopvikta påsen - försiktigt ihopvikt - kvar bland mina återvinningspåsar under diskbänken. Och om jag ska på fest och vill bära med mig inneskor i stockholmsblasket så är just den litet ovanliga påsen bättre att bära skorna i än vilken konsumkasse som helst märker jag att jag tänker. Som om man bryr sig vad andra tänker...

Än värre är det om jag råkar få en kartong. Då hittar jag på alla möjliga användningsområden: kvitton (som på så sätt kan sorteras efter kläder och annat), visitkort eller något annat.

Ibland är emballaget kvar längre än den produkt jag handlade när fick den. Är det normalt?

Är det frågan om minnen? Jag kan ju argumentera för att vissa varumärken likt ett vykort påminner mig om en middag i Paris eller är det bara frågan om varufetischism? Tyvärr tror jag det senare. Jag har nog ett osunt förhållande till emballage. Och värre är att jag inte är ensam.

Det är en konstig grej mitt i allt miljötänkande. Paradoxen blir tydligast när man sparar något i återvinningen. Det är då man borde tänka till. Nu har jag gjort det. Undrar om det händer något? Nästa gång jag tar mig till stället jag köper mina strumpor skall jag försöka säga: -"jag tar dem sådär tack".

Shit, jag känner mig som emallageberoende. Undrar om diagnosen finns med i den där nya fina bibeln av psykiska sjukdomar som läkemedelsbolagen tar fram för att kunna ge oss nya härliga känslor av avvikelse och piller för att hantera samma känsla.

Mode och åldrande

2010-12-16T12:45:00.000+01:00

Idag på morgonen fick jag äran att fungera som opponent på Helena Hertov Nilsson och Therese Dahlqvists Mode och åldrande vilket är ett projekt som finansierats av Konstnärligt utvecklingsarbete vid konstfack i Stockholm. Det var Helena och Therese gemensamma projekt Fashionplay som genom bland annat samtal skapat kläder för fem äldre personer. Med utgångspunkt från deras livsberättelser ville Helena och Therese utmana och problematisera de föreställningar som finns när det gäller såväl ålder och mode som kön, etnicitet och klass för att nämna några av alla de variabler som de använde för att skapa plagg dessa äldre - och som jag skulle vilka beskriva som modiga och vackra människor - kommer att bära som en del i projektet.

Min roll som opponent begränsades till att analysera en text som medföljde projektet. Som sociolog försökte jag vrida ut såväl texten som Helena och Therese ytterligare analys, fler frågor och på så sätt komma vidare när det gäller fusionen mellan konstnärligt skapande och teoretiskt tänkande. Jag är liksom författarna inte så säker på att det går att skilja på teori och praktik. Men det är två världar som kan komma närmare varandra. Det stor klart efter vår session.

Jag tycker arbetet var fantastiskt, och viktigt. Det tvingade mig som läsare att tänka i nya banor, ställa mig nya frågor och problematisera såväl teori, metod som mina alldeles egna föreställningar om mode och åldrande.

Vi hade en spännande diskussion, och jag hoppas att det var början på ett samtal som kanske kan sätta ord på det som vi ibland kallar den tysta kunskapen.

Ni som kan, åk till konstfack i morgon och se Helena och Therese samtalspartners bära de fantastiska plaggen.

2010-12-15T21:42:00.002+01:00

De nya entreprenörerna

2010-12-14T13:54:00.001+01:00

Alicia Mollbrink

Jeg kan skrive om hva som er favorittfarger eller favorittklaer, som gör att leserne tror de kjenner meg. Jag er alt jeg er på bloggen, men det er mye som ikke kommer med... jeg vill ikke utlevere for mye av meg sjelv. Kjaert barn har mange dobbeltliv.

Citatet från Maire Amanda säger mycket om några av de unga kvinnor som genom sina bloggar skapar en virtuell värld av fest och glamour. Hon är tillsammans med ett antal andra unga kvinnor en förebild för tusentals unga som drömmer om ett annat liv. På bloggarna finns bilder från fester, resor, inbjudningar och inte minst kläder. Efter ett radioprogram där Signe Seimsen intervjuades och ett reportage om Marie Amanda i en norsk tidskrift frågade jag mig vad som är gemensamt för dessa unga kvinnor.

Marie Amanda

Det som först slår betraktaren är att de skiljer sig från de ideal som många gånger finns i modemagasin eller andra tidskrifter. Bloggbilderna är inte retuscherade. Därmed ser de också mer naturliga ut, eller om man så vill mer äkta. Även om de är smala och vackra så är deras utseende betydligt mer spännande än det slätstrukna som ibland kallas det kommersiella. De är unga kvinnor som är nåbara, såväl när det gäller utseende som kläderna de bär.

I intervjun med Signe och reportaget med Amanda berättade båda om svåra tider av mobbing och utanförskap. Och båda ser det litet som en revansch när deras tidigare antagonister sitter stilla i förorten och ser sina forna offer vimla i tidskrifter och på nätet.

Sagan (och myten) om den fula ankungen är därmed en sannsaga och vem kan inte känna igen sig i känslan eller önskan att som Signe eller Amanda förvandlas till svanar.

Signe Siemsen

Alicia Mollbrink berättar inte samma bakgrund. I hennes blogg återkommer istället bilden av en trygg uppväxt där familjen och särskilt pappan spelar en stor roll. Det är en annan likhet mellan de tre unga kvinnorna. Amanda har nära och varm relation till sin mamma och Signe återkommer hela tiden till såväl familjen som pojkvännen in sina inlägg.

Bilden av en trygg familj stämmer inte riktigt med stereotypen av hur en utagerande ung kvinna skall beskriva sig själv. Tvärt om förväntar man sig en trasslig bakgrund. Men som citatet av Amanda i inledningen visar finns det fler tecken på att dessa unga kvinnor har en rätt stabil grund att stå på. De vet vad de håller på med.

När jag läser bloggarna finns referenser och tecken som tyder på att dessa unga kvinnor är mycket medvetna om den bild som det framställer av sig själva. Det finns festbilder, men aldrig en bild när någon är för full eller tar droger. Det finns mängder med bilder som skulle kunna vara utmanande, men de ligger precis på, och går aldrig över gränsen. De behärskar utmaningens konst till 100%

De nämner ofta familj och vänner i sina texter, men hänger aldrig ut någon. Det förekommer inte heller att de dissar någon annan på sina bloggar.

De kulturella praktiker som dessa unga kvinnor ägnar sig åt, vare sig det gäller mat, musik eller annat är ofta sådant som Pierre Bourdieu skulle koppla samman med ett habitus som formats av en kulturell medelklassuppväxt. Det är en uppväxt som gjort gjort dessa kvinnor verbala och gett dem en gedigen känsla för smak. De vet extremt väl var gränserna går och utmanar och leker med sin bloggidentitet inför publikens förundrande ögon. Det är inte Amanda, Signe eller Alicia vi ser. Det är deras alter egon, men likafullt är det intressantare att läsa deras egna berättelser, se deras egna bilder än att bläddra i de magasin som blir allt glättigare och samtidigt allt tristare. De är både utseendemässigt och livstilsmässigt närmare många andra unga kvinnor. De förmedlar en känsla av att deras bloggliv är helt genuint.

De är som Amanda skriver kära barn med spännande dubbelliv. Ett liv på nätet. Ett liv som Jean Baudrillard skulle kalla hyperreellt eller som han skriver: "more real then reality itself". De har aldrig tråkigt, utan de visar upp exakt den bild de själva bestämmer för en betraktare som kan ha svårt att skilja på nätbilden och verkligheten.

Alicia skriver i ett inlägg att hon lever här och nu. Jag är inte så säker. Bara reflexionen över ett här och nu kräver en insikt om historia och framtid. Jag kan tänka mig att dessa unga kvinnor, just för att de är så skickliga på att leva och beskriva sin samtid kommer att låta höra om sig i framtiden. Just nu är bloggen ett verktyg, en skola, ett sätt att få utlopp för kreativitet. Men den som läser och tittar litet mellan raderna och bilderna ser lätt ett par skickliga entreprenörer.

Jag kan inte låta bli att tycka att det skulle vara spännande med en längre artikel eller uppsats som gör en mer omfattande innehållsanalys än den snabba översikt jag gjort inom ramen för en blogg. Det är ju ett av våra mest intressanta samtidsfenomen.

Och så den fråga som genast infinner sig. Vilka är deras manliga motsvarigheter? Hur ser deras bloggar ut?

Lucia

2010-12-13T11:47:00.000+01:00

Idag visar svenska skolor och kommuner upp resultatet av mängder av skönhetstävlingar. Skolans populäraste flickor kröns med en gloria av ljus efter att ha framröstats på ett sätt som för tankarna till skyltfönster i Amsterdam eller barer i Thailand.

Så länge jag kommit ihåg har svenskar förfasats över de osmakliga skönhetstävlingarna som präglar den nordamerikanska kulturen. Skolans miss eller populäraste cheerleader skall paras med skolans bästa idrottare (så längre han och hon/aldrig han och han eller hon och hon är vita och från samma klassbakgrund) för att producera konkurrenskraftig avkomma. Det är en institutionaliserad ritual som syftar till att upprätthålla moral och reglera det vackra.

Den svenska luciatraditionen har genom åren förvandlats från en religiös ritual till en slags skönhetstävling där kandidater vaskas fram och försätts med nummerskyltar för att väljas som företrädare för skolan, staden eller landet. Jag vill hävda att det varit en förklädd skönhetstävling sedan länge. Men att det inte diskuteras som en sådan.

Poängen är att skönhetstävlingar reglerar samhällsdiskurser. En tävling premierar det kommersiellt vackra och det avvikande röstas helt enkelt bort på ett sätt som till och med borde få den som skrek högst i samband med robinsons beryktade ö-råd att reagera. Men jag misstänker att samma personer som blir indignerade av dålig television hyllar lucia som tradition utan att se igenom ritualens underliggande mening.

Skall lucia bort? Nej! Inte alls. Men det är en tradition som skulle må bra av att diskuteras. Vad är det egentligen för budskap som sänds ut i samband med dessa omröstningar och uppvisning av en slags normalitet.

Så, nu har jag sagt mitt idag och kan i lugn och ro rulla årets stjärngossestrut till kvällens övningar. Skall man köpa färdiga stjärnor eller klippa själv. Det är stora frågor.

2010-12-12T09:34:00.001+01:00

konform eller kritisk

2010-12-11T10:48:00.000+01:00

Om kläder hjälper oss att uttrycka vår identitet, att signalera vår position i det sociala fungerar kläder som särskiljande samtidigt som inkluderande. Den som bär ett plagg med politiskt budskap gör det lika mycket för att visa fingret åt sina antagonister som vinka till sina gelikar. Budskapet är alltid dubbelt.

Vad krävs för att vara riktigt avvikande, för att verkligen väcka människors ilska?

Päls är sedan en grupp ungdomar vigt sina liv åt att driva körsnärer i konkurs något med kontroversiellt än tidigare. Men päls är som vi vet ett material som återkommer med jämna mellanrum. Och jag vet inte om man blir sådär ilsk.

Trasiga kläder kunde möjligen uppröra tidigare, men inte längre. Punkare (oavsett vilken gruppering man tillhör inom denna livsstil) är inte längre upprörande på samma sätt som tidigare.

Hårdrockaren har gått samma öde som punkaren till mötes. Det är nästan gulligt med de homosociala grupper som klär sig för varandra och ägnar timmar åt att fördöma de Svenssons de är helt beroende av för att vara särskiljande.

Niqaben eller den heltäckande klädseln upprör i och för sig betongpartister men inte särskilt många andra. Tvärt om intresserar sig modevärlden allt mer för denna köpstarka grupp kvinnor och utvecklar såväl tyg som form för att snarast göra detta plagg till mode. Det kommer sannolikt inte dröja allt för länge innan vi kommer att se heltäckande plagg på catwalken på en modevecka nära dig.

Sex är ju alltid kittlande. Men den porrestetik som sedan länge funnits i såväl kläderna och i synnerhet i modefotografiet börjar bli tradig. Nu har vi sett så mycket bröst och rumpor på fjortonåringar att det slagit över och blivit en längan efter något annat: något äkta, vilket kan representeras av bokstavskombinationen MILF.

Såhär kan man hålla på en stund. Alltså, är det så att kläderna slutat utmana? Har modeskapare slutat med skandal? Har de gjort allt eller finns det en ängslan att avvika. Har de ekonomiska kraven satt en strypsnara runt kreativitetens halsar?

Ge mig ett plagg som upprör!

blick

2010-12-10T10:35:00.000+01:00

Var faller din blick? När vi möter människor så "läser" vi dem blixtsnabbt. Vi avgör på ett ögonblick om det är en person vi kan gå nära, undviker, känner obehag inför eller så händer det där speciella: det där som gör att vi tittar en gång till, kanske till och med söker ögonkontakt.

Vad är det vi ser? Jag har egentligen inte en aning, jag vet bara att vissa personer "fastnar" på ett annat sätt än andra.

I mitt fall kan kläder fastna på samma sätt. Det kan handla om en speciell färgkombination, ett medvetet stilbrott. Ofta är det något som avviker.

Egentligen handlar det väl om attraktion, vilket är ett sorgligt kapitel i sociologins historia. De undersökningar som görs visar på en överraskande god överensstämmelse mellan social bakgrund och val av partner. Alltså, trots att vi lever relativt jämställt på flera plan, och att vi sällan blir presenterade för våra hälfter via föräldrar så träffar vi och lever med människor som är rätt så lika oss själva. Kanske är det enklast. Det kan vara stormigt och härligt med motsatser, men i längden rätt så tärnande. Men visst är det trist på något sätt.

Det är ju möjligt att det vi tittar efter är markörer som talar om för oss att människan framför våra ögon är rätt så lika (eller olika) när det gäller social position (och därmed har samma eller skiljer sig i fråga om smak och preferenser när det gäller allt möjligt från mat till musik). Markörerna är inte sällan kläder, en särskild stil, en viss typ av varumärken.

Men det gäller inte alltid. Vid vissa tillfällen så stämmer det inte. Vi ser något annat, det som gör att man flera år efteråt kan komma ihåg en person eller plats.Och det är ju de ögonblicken som är så speciella, som man kan sluta ögonen och tänka på.

Vad är det där vi ser då?

Stil, klass & det läskiga klädmodet

2010-12-09T10:36:00.001+01:00

Kläder väcker känslor. Genom åren har jag hört allt från ganska hårda kommentarer till en uttalad rädsla. Och kärlek förstås.

Jag har ägnat många timmar till att fundera på hur det kommer sig att kläder väcker så starka reaktioner. Och jag undrar om det kan hänga samman med att de är så avslöjande.

Möjligheten och förmågan att behärska klädkoder är intimt förknippat med vad det den franske sociologen Pierre Bourdieu kallade symboliskt kapital. Kapitalformen är liksom ekonomiskt kapital något man kan ha mer eller mindre av, men till skillnad från ekonomi i strikt mening är det symboliska kapitalet något som som är litet svårare att mäta. Det symboliska kapitalet handlar om förmågan att föra sig, att behärska koder, att behärska stil om man så vill. Det är vissa bättre på än andra.

Det kulturella kapitalet - Bourdieus mest kända begrepp - kan förklaras som objektiverat symboliskt kapital. Alltså, symboliskt kapital handlar om att att föra sig, det kulturella handlar om materiell symbolik. Stil handlar om att koppla ihop såväl det symboliska som materiella kapitalet. Och det är en konst.

Vissa tycks ha lättare att kombinera färg, form och numera varumärken. De har en känsla för stil som kommer sig av inlärd kunskap. Det handlar helt enkelt om att de levt i särskilda miljöer (eller fält som Bourdieu brukar skriva) där en särskild smak prioriterats.

Om vi lägger till att samhället har en uppåtriktad status faller bitarna på plats. Det är med andra ord de högre samhällsklassernas stil som premieras. Därmed blir kläder ett vapen i kampen om makt. Den som behärskar den högre klassens stilkoder kan på så sätt manövrera lättare på de fält som ger personen makt.

Det finns en speciell stil bland den kulturella eliten, bland den ekonomiska och så vidare. Stilen skiljer sig och förändras hela tiden. Det är det som gör själva kläderna så läskiga. De visar bokstavligen din position i ett klassamhälle. Det skrämmer därmed den som känner att de inte behärskar klädkoderna fullt ut. De känner en vad Bourdieu kallar hysterisis- eller en don Quioteeffekt. De viftar mot osynliga väderkvarnar. Känslan av att inte behärska är lika otäck som ett - om än inbillat - anfall.

När modet blir ombytligare och när konceptuellt mode möter den som känner sig obekväm kan reaktionen bli våldsam. Ett kraftigt avståndstagande är ett sätt att reagera.

Jag har mött ungefär samma reaktioner när det gäller konst, mat, litteratur eller film. Den som saknar de kapitalformer som krävs för att förstå och uppskatta blir heligt förbannade. De känner sig kränkta. Och det är en fysisk känsla som måste respekteras. Det handlar inte om att en viss stil eller smak är bättre än annan. Känslan av att vara kränkt, ilskan och skammen kommer sig av ett klassamhälle och att stilen är den omedelbara markör som skiljer klasser och klassfraktioner från varandra. Stil avslöjar. Därför är det också otäckt.

Kan det vara en orsak till att så många journalister håller sig borta från detta ämne? Det är helt enkelt frågan om rädsla. Är det lättare med litteratur och konst? Kanske. Det finns mängder med litteratur och konstaterade kanon. Modet är snabbare och kanske inte lika omskrivet. Den som uttalar sig och fäller omdömen utsätter sig därmed för en större risk. Risken handlar om att bli utpekad som den nakna kejsaren.

Och som bilden ovan illustrerar. Den mest särskljande stilmarkören är alltid skor.